Välkommen

till Sveriges trädgård

Välkommen till Sveriges trädgård


Blekinge kallas Sveriges trädgård och Sveriges örtagård. Det betyder inte att landskapet är tuktat och intensivt odlat. Snarare beskrivs landskapets vänliga, lättillgängliga karaktär de goda växtbetingelser nästan överallt och det gynnsamma klimatet ger stor artrikedom. Dessutom är större delen av landskapet präglat av människans ingrepp - naturen har "kultiverats".

Blekinges namn kommer från ordet blek som betydde "glänsande, stilla, lugn". Antagligen syftar namnet på det lugna och stilla vattnet i den breda fjärden mellan Listerlandet i väster och Torhamn i öster.

Under medeltiden var dock Blekinge mindre än idag eftersom Listerlandet tillhörde Skåne. Även Blekinge tillhörde från början Skånes lagsaga som också omfattade Halland och Bornholm, men avskiljdes senare från detta och fick ett eget landsting som troligen hölls vid Hjortsberga i Medelstads härad samt en egen landsdomare.

Skånelagen förblev dock gällande lag ända tills den ersattes av den svenska landslagen 1683. När Skåne erövrades av Sverige 1658 organiserades Skåne och Blekinge som en lagsaga som ingick i Göta hovrätts domkrets. 1820 blev detta område en egen domkrets med hovrätten först i Kristianstad och från 1917 i Malmö.

Blekinge Historia

Blekinge Historia 1

Källa: Tacitus

Blekinge nämns för första gången i Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet. I den beskrivs Blekinge ("Blecinga eg") tillsammans med Möre, Öland och Gotland som länder som tillhörde svearna. Men när gränsen mellan Danmark och Sverige bestämdes i ett avtal omkring 1050 hamnade Blekinge på den danska sidan.

Exakt när Blekinge blev danskt är svårt att säga, men under andra halvan av 900-talet ska förhållandet mellan Danmark och Sverige ha varit gott enligt kyrkohistorikern Adam av Bremen. Visserligen invaderade Erik Segersäll och Olof Skötkonung Danmark vid två tillfällen i slutet av 900-talet, men Olof försonades snart med den danske kungen Sven Tveskägg och i slaget vid Svolder år 1000 och under de följande decennierna var de bundsförvanter.

När Danmarks kung Knut den store (1019-1035) blev för mäktig uppstod emellertid fiendskap mellan honom och Sveriges kung Anund Jakob. I slaget vid Helgeå ca 1025 utkämpades ett stort sjöslag mellan dem och ca 1030 präglades det mynt i den danske kungens namn i Sigtuna. Ifall Blekinge inte blev danskt redan i början av 900-talet är det troligt att det var Knut den store som införlivade detta landskap med Danmark.

Som redan har nämnts blev Blekinge kristnat av biskop Egino som var verksam 1060-1072 och enligt Adam av Bremen gick det till på följande sätt:
Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm = Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.

Det är dock inte troligt att Blekingsborna var fullt så entusiastiska över Eginos predikan som texten ger intryck av eftersom Adam av Bremen har en tendens att överdriva de tyska missionärernas insatser i kristnandet av Norden och i vissa fall förmodligen hitta på dem. Det är möjligt att blekingsborna till stor del redan var kristna och/eller blev påtvingade kristendomen av den danska kungamakten.

Nästa gång Blekinge gör ett avtryck i historien är år 1203 då Listerlandet attackerades av estniska sjörövare från Ösel. Många invånare dödades eller gjordes till slavar och kyrkorna plundrades på bland annat dess klockor. Den estniska attacken hämnades tre år senare när kung Valdemar Sejr ledde ett korståg mot Ösel. Åren 1242-1260 var Blekinge ett hertigdöme som hade tilldelats den danske kungasonen Knut Valdemarsson som även hade varit hertig av Reval (Estland) 1219-1223. I den danska brödrastriden 1247 stred Knut på Abel och Kristoffers sida mot Erik Plogpenning och han tvingades därför att tillfälligt byta Blekinge mot Lolland som förläning. När Knut Valdemarsson sedan dog 1260 blev hans hertigdöme indraget till kronan.

I samband med den danska riksupplösningen i början av 1300-talet gavs Blekinge och Skåne som ett pantlän till greve Johan av Holstein. Men hans hårda styre ledde till omfattande missnöje bland allmogen som sökte stöd hos Sverige och Johan hade tvingades att sälja sina pantlän till den svenske kungen Magnus Eriksson 1332. Trots att Magnus Eriksson lyckades förmå den danske kungen Valdemar Atterdag att erkänna att Blekinge inte längre var ett danskt land 1343 skulle det svenska styret inte bli långvarigt. Redan 1360 återerövrade Valdemar Atterdag landskapet. Sverige fortsatte dock att göra anspråk på Blekinge ända tills recessen i Malmö 1524 som formellt avslutade unionskrigen. Under 1400-talets dansk-svenska krig hade Blekinge ofta blivit härjat av svenska trupper. Första gången var i samband med Engelbrekts andra uppror 1436. Karl Knutssons fälttåg i Skåne avslutades med att svenska trupper förhärjade Blekinge 1452. Svante Nilsson Sture angrep landskapet 1509. Gustav Vasas befälhavare Berend von Melen ockuperade Blekinge 1523 och lämnade inte tillbaka det förrän efter det följande årets fredsavtal.

Den danske sjökrigaren Sören Norby som hade Gotland som förläning stödde Kristian II även efter att denne hade avsatts som dansk kung. 1525 landsteg Sören Norby i Blekinge och tågade mot Skåne där han uppviglade allmogen mot den nye kungen Fredrik I. Han blev emellertid besegrad av Johan Rantzau och fick sin flotta förstörd av lybeckarna. I en förlikning med Fredrik I överlämnade han Gotland till kungen i utbyte mot Blekinge och Lister som livstidsförläning. Från sitt nya residens i Sölvesborg fortsatte han dock sin gamla sjöröveriverksamhet och han blev redan året efter fråntagen sin förläning och tvingad till landsflykt i Ryssland.

Blekinge fick under senmedeltiden flera städer. Den äldsta staden är Ronneby som nämns som sådan redan 1292. En mindre stad var Avaskär som omtalades första gången 1350 och som existerade till 1600 då staden tillsammans med Lyckå (grundat i slutet av 1440-talet) miste sina privilegier till förmån för den nyanlagda fästningsstaden Kristianopel. Denna stad förstördes sedan för sista gången under skånska kriget 1677 och återuppbyggdes aldrig. Det äldsta belägget på att Sölvesborg var en stad är från 1445. Sölvesborg förlorade dock sina stadsprivilegier på 1650-talet och blev inte en stad igen förrän 1836. Den närbelägna staden Elleholm bildades 1450 men förlorade sina rättigheter 1600 varmed borgarna uppmanades att flytta till Sölvesborg. Efter att Blekinge hade blivit svenskt grundades två nya städer, båda två uppkallade efter Karl XI. Den första var Karlshamn (1664) och den andra var Karlskrona (1680) som blev Sveriges nya örlogsbas. För att gynna Karlskrona tvingades Ronnebys borgare att flytta dit. Karlskrona skulle under 1700-talet vara Sveriges näst största stad medan Ronneby inte skulle få tillbaka sina stadsrättigheter förrän 1882.

De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.
Med freden i Roskilde 1658 blev Blekinge sedan slutligen svensk och landskapet fick representation i riksdagen 1662.

Men trots att Blekinge inte längre var en gränsbygd skulle invånarna påverkas av skånska kriget och snapphanarnas gerillakrigföring 1676-1679. Efter freden stärktes Sveriges försvar genom att örlogsbasen flyttades från Stockholm till Karlskrona som grundades 1680 för detta ändamål. Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge. När den danska armén invaderade Skåne igen 1710 nådde deras styrkor Karlshamn, men de mötte de inga sympatier från lokalbefolkningen denna gång och eftersom Karlskrona var utom räckhåll återvände de strax efteråt till Skåne. Detta var sista gången Blekinge blev direkt inblandat i ett krig och de följande århundradena var därför lugna.

LÄS MER

Blekinge historia 2

Materialet hämtat från Wikipedia

Högloftsstugan var vanlig i Blekinge så sent som på 1800-talet men är nu mycket sällynt. Bilden visar Kyrkhultsstugan som idag finns på Skansen.

Blekinge var under flera hundra år gränsland mellan Danmark och Sverige. Omkring år 800 nämns att svearna skulle ha lagt landskapet under sig och att det skulle vara en del av Värend. Omkring år 1000 var hela landskapet under dansk kontroll. Landskapet var ofta skådeplats för sammandrabbningar mellan de båda länderna. Städerna och landsbygden brändes och skövlades av både svenska och danska trupper. Bönderna vid gränsområdet slöt ofta bondefred framför att själva gå ut i krig. Vid freden i Roskilde 1658 övergick Blekinge permanent till Sverige. Historiskt räknas Blekinge som ett av de så kallade Skånelandskapen, som omfattar områdena Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm

Under den svenska stormaktstiden upplevde Blekinge en storhetstid. Karlskrona anlades ute på ön Trossö 1680 som en ny svensk marinbas och var trettio år senare rikets tredje stad med mer än 10000 invånare. Det skyddade läget i den blekingska skärgården där befästningsanläggningar enkelt kunde försvara platsen kombinerat med en rik tillgång på ek på fastlandet spelade in när man synade platsen för den nya marinbasen. Även Karlshamn grundades under samma tid medan de äldre etablerade städerna Ronneby och Sölvesborg somnade in. Karlskrona och Karlshamn låg i närheten av de medeltida handelsplatserna Lyckeby respektive Elleholm och ersatte därmed även dessa. Under 1700-talet var landskapet Sveriges mest urbaniserade med en fjärdedel av invånarna som bodde i städer. Därefter har landskapet upplevt en långsammare utveckling än övriga delar av riket och har ibland elakt kallats för "Sveriges baksida"

LÄS MER

Ordlista

Blekingska

Svenska

Bege

Låt bli

Blixtekul

Jättekul

Bouta

Borta

Böråsakula

Åskväder

Bötts

Knuffas

Däka

Flicka

Flakalappt

Pratar for mycket

Fååm

Form

Förveten

Nyfiken

Glysa

Stirra dumt va

Grina

Skratta

Hea

Pojke

Hera drommel

Pojkvasker

Hia sig

Lugna ner sig

Hocken

Vem

Kladda

Köpa godis

Knövvlit

Krångligt

Kra

Löddret som blir kvar i diskhon när man tömmer den

Krabba

När någonting krånglar

Kååv

Korv

Köna

Negativ benämning på tjej

La ve

Låt bli

Lipa

Gråta

Longe

Redan

Lue

Pojke

Nimt

Behändigt

Nytigt

Pinsamt

Nyter

Vågar

Oannamaja

O herregud

Pilemausare

Varvsarbetare

Plaut

Stekpanna

Rafängt

Enkelt, behändigt

Rålåpa

Raggmunk

Rätt

Fastän

Schåj

Trött, utled

Speta

Sticka i fingret

Stri

Att prata eller tjata

Sutta

Kasta

Tyar

Orkar

Teta

Retas

Tösabiten

Flickan

Utsketet äpplamos

Verkligen kasst

Å-ig

Ivrig

Ännavänt

Besvärligt

LÄS MER

Listerländska

Några utvalda ord om kläder

Listerländska

Svenska

ajblatjuabyssa

äppelknyckarbyxor

bladdemösse

keps modell äldre

blausko

gymnastikskor

brogabaunn

broderade hängslen

byssejor

livrem

båshatt

halmhatt

dåsske

rosett, t.ex. i håret

faklaj

förkläde

flättebaunn

hårband

gaussla

skor

huetaag

huvudbonad

håse

strumpa

håsebaunn

strumpeband

klud

huvudduk som knyts i nacken

laafoa

långkalsonger

låmmedug

näsduk

nöttasäak

nattlinne

pade

storväst

pinke

babyskjorta

pjälta

vardagskläder

pluströje

blus

sjaungrem

livrem

slåmm

särk

smauglöttapjälta

småbarnskläder

smygnaul

hårnål

sprett

gylf

LÄS MER

Gillen i Sverige


 

Detta är välkomstsidan för Blekinge Gille i Göteborg

Välkomstsidan för Blekinge Gille i Kalmar

BLEKINGE GILLE I KALMAR

Blekinge Gille i Kalmar startade som förening 2000 men inflyttade Blekingarhade under åren 1998-99 ett antal sammankomster och flera utflykter med buss till olika platser i Blekinge.

Vid en träff med 50-talet deltagare i mars månad 1999 - togs beslut om att bilda ett Gille och i samband därmed antogs  stadgar för den fortsatta verksamheten. Beslut togs också om vilka personer som skulle ingå i styrelsen mm.

Kvällens gästföreläsare var Ola Palmgren från länsmuseet i Karlskrona. Temat för hans föreläsning var Gränsland Blekinge ― vår danska historia.

Initiativtagare till att starta föreningen Blekinge Gille var Signe Stenhag och Leif Nilsson. Signe verkade som ordförande fram till 2003 då Leif Nilsson tog över ordförandeskapet. 2004 valdes Karin Rosengren till ordförande och fortsatte till och med 2006. Under 2007saknades egentlig ordförande varför uppdragen fördelades inom styrelsen. 2008 valdes Gunilla Jahnsberg som ordförande.

Blekinge Gille Kalmar Program för 2016:

Årsmöte 19 mars kl 17.00 i Tic-huset

Hans Rosengren föreläser. Förtäring: smörgåstårta, kaffe och kaka.
Öl och läsk. Vin, snaps. Lotteri. Kostnad: 80 kr.

Resa den 18 juni

Buss avgår från Tullslätten 08.00. Gillet bjuder på busskaffe 09.30 – 10.00
Besök hos Pälle Nävers stuga 10.15 – 11.45 Pälles sonson P-O Högstedt berättar om sin farfar.
Ankomst till Vimmerby 12.45 Besök i Astrid Lindgrens barndomshem 12.45 – 17.50
Lunch i paviljongen 14.00 – 15.00
Upplevelseutställningen ”Hela världens Astrid Lindgren” med audioguide.
Guidad visning i Astrid Lindgrens barndomshem.
Trädgården på egen hand.
Kostnad: 490 kr.
Hemma c:a 18.30

Grillfest med tipsrunda i Värsnäs 10 september kl 13.00

Höstfest 22 oktober kl 17.00 i Tic-huset
Underhållning av dragspelaren Bernt Åberg.
Förtäring: kroppkakor med tillbehör. Kaffe med hembakad kaka. Lotteri. Kostnad: 130 kr.


Luciafest 11 december kl 15.00 i Tic-huset
Besök av Lindsdalsskolans lucia med tärnor. Förtäring: julgröt och skinksmörgåsar.
Kaffe och kaka. Glögg. Lotteri. Kostnad: 80 kr.

Blekinge Gille i Kalmar har haft årsmöte

Blekinge Gille i Kalmar har haft årsmöte med deltagande av cirka 45 medlemmar.
Vanja Johansson omvaldes till ordförande och styrelsen i övrigt förblev oförändrad.
Hans Rosengren föreläste om sjömännens förändrade arbetsförhållanden och berättade många roliga minnen från sin tid till sjöss.
Han började med att visa ett par sidor ur en uppsatsbok där han som trettonårig elev skrev om sina drömyrken.
Därefter visade bilder på många fartyg som han seglat med och som avslutning reciterade han Evert Taubes känslosamma Balladen om briggen ”Blue Bird” av Hull.
Något ”dialektfilter” behövde han inte passa in, vilket han skämtade med, eftersom vi blekingar förstår skånska lika bra som skåningarna själva. Eller?
Som förtäring bjöds på smörgåstårta med dryck och senare på kvällen kaffe med hembakt. Edith och Sven-Erik sålde åror och lottade ut ett flertal varierande vinster.

Bilder från årsmötet finns nedan:


Blekingar har samlats i väntan på smörgåstårta


Hildur Håkansson, Kerstin Åkesson och Mona Magnusson trivs tillsammans


Smörgåstårta serveras

Blekinge Gille hos Pälle Näver och Astrid Lindgren

Med den säkre och trevlige föraren Lasse bakom ratten företog 33 medlemmar i Blekinge Gille i Kalmar en bussresa till Pälle Nävers Vättehult och Astrid Lindgrens Näs. Vädret var inte det bästa men på eftermiddagen klarnade det upp och blev både soligare och varmare. Färden gick genom det fagra Småland och första anhalten blev Stenberga där Pälle Nävers sonson Per-Olof Högstedt tog emot. Först avnjöts medhavt kaffe med mackor, och alla resenärerna var tacksamma för att inte behöva sitta ute i det än så länge dåliga vädret. Därefter började Per-Olof berätta om sin käre farfar Pälle Näver, som egentligen hette Josef Högstedt. Han började med att läsa Pälles ”Sång till Småland”, och allt han framförde kunde han utantill. Han talade om att hans farfar alltid hade tid med sin sonson. Han kunde avbryta sig mitt i en föreläsning och säga att här kommer lille P-O. Vi befann oss i Högarps kulturreservat som har åkrar bevarade ända sen 1600-talet, berättade P-O. Josef Högstedt drabbades tidigt av tbc och på konvalescenttiden började han skriva dikter. Han var naturlyriker och skrev under 44 år dikter som publicerades varje vecka i såväl svenska som i svenskamerikanska tidningar i Amerika. Han var nordens mest läste poet under 1980-talet. ”Du P-O, jag känner mej rätt hörk i dag”, kunde han säga, och så tog han sonsonen med sig till ett berg. På vägen dit skar han en videflöjt till pojken, och när de kom fram fick de se två ugglor. Sen började farfar berätta och när de kom hem skrev han en dikt som han läste upp för pojken. När han var 21 år gav han ut sin första diktsamling, ur vilken P-O läste titeldikten ”Solfjäll”. 1934 fick han ett brev från Stockholm med 50 kronor i. Det var från en bokförläggare Leander, som bad honom skriva en dikt varje vecka för landsortspressen. Vidare tyckte han att namnet Josef Högstedt inte var så slagkraftigt utan bad honom hitta på ett annat namn. Då erinrade sig farfar att han hade kallat en figur i en novell för Pälle Näver, och det fick bli hans författarnamn. Pälle Näver älskade naturen men han plockade aldrig en blomma. Liksom min egen farmor sa han att ”di ä allra vackrast där di står”. Han skrev också dikter om luffare och en sådan dikt läste P-O upp. De roliga historierna saknades inte heller. Han talade också om att Pälles Vättehult har 20 000 besökare varje år. Josef Högstedt föddes 1897 och avled 1986. P-O Högstedt har skrivit en bok om sin farfar med titeln ”Pälle Näver – en poet med glimten i ögat”. Han talade också om att det finns ett Pälle Näver-sällskap. Han avslutade med en egen dikt som han själv skrivit om sin dotter Emma och blev livligt applåderad för sitt framträdande. Innan vi lämnade orten fick vi också se och gå in i stugan där Pälle Näver bodde. Den stugan var jag inne i annandag pingst 1974 medan Pälle Näver levde. ”I som här inträden låten titlarna fara” stod då ovanför dörren till rummet, men den devisen var nu borta. När vi kom till Astrid Lindgrens Näs fick vi dela upp oss i tre grupper med elva i varje. Först fick vi se en kort film om Astrid Lindgren, och sen fick den första gruppen gå in i ett rum där vi med hörlurar på oss fick lyssna till röster som berättade om den stora författarinnan ur olika infallsvinklar. Vi kunde stanna inför nitton sådana stationer. Där fanns också texter på väggarna med olika fakta om Astrid. Lunchen intogs i paviljongen där det bjöds på isterband med potatissallad, raggmunk med fläsk och lingon samt fiskgratäng. Några tyckte gratängen var bäst. Måltiden avslutades med kaffe och morotskaka. Efter lunch fick grupp ett gå omkring och närmare beskåda omgivningen. Det fanns mycket vackert att titta på, och mest fängslades vi kanske av en ”stenmur” byggd av vedträn. Den tredje och sista punkten för grupp ett blev ett besök i Astrid Lindgrens barndomshem, där vi blev guidade. Där föddes Astrid den 14 november 1907, och hon växte upp tillsammans med syskonen Gunnar, som var äldst, Stina och Ingegerd. Leken var mycket viktig för de fyra syskonen som också fick hjälpa till med det hårda arbetet på gården, som ägdes av kyrkan. Vi fick inte sitta på stolarna och sofforna utan på extrastolar som guiden tog fram. När Astrid var barn fanns bara sockerdricka som den enda läsken, och föräldrarna Samuel August och Hanna gömde därför sockerdrickan i ett träd, som sedan fick heta sockerdricksträdet. Det var en alm som vi sedan kunde beskåda. Astrid gav ut sina första böcker 1944, däribland ”Pippi Långstrump” som Bonniers refuserade, men den kom ut på Raben & Sjögrens förlag. Namnet Pippi Långstrump hittade hennes dotter Karin på. 1976 upptäckte Astrid att hon hade fått betala 102 procent i skatt, och för det skrev hon sagan om häxan ”Pomperipossa i Monismanien” som publicerades i Expressen. Jag kommer än i dag ihåg finansminister Gunnar Strängs ord: ”Hon har gjort en strålande insats, och jag är förundrad över att hon inte har blivit invald i Svenska Akademien, men hon ska inte ge sej på skattepolitiken.” Men Sträng fick ge sig och Astrid fick rätt. På Kalmar konstmuseum fick vi också besök av Astrid Lindgren. Det var 1992 när vi firade 200-årsjubileum av den svenska barnboken. Många har förundrat sig över att hon aldrig fick nobelpriset i litteratur, men på den punkten hade hon en bestämd åsikt: ”Vi ska nog be Gud bevara mej för nobelpriset. Nelly Sachs dog av det, det är jag övertygad om, och det skulle jag också göra.” Men hon har fått många andra priser och utmärkelser, såväl svenska som utländska. På hemresan såldes åror och lottades ut några värdefulla vinster. När vi vid 19-tiden återkom till Kalmar var alla nöjda och belåtna med en mycket trevlig och intressant resa.

Per-Olof Högstedt läser dikter och berättar om sin farfar Pälle Näver inför en uppskattande publik


Viola Andersson vid diktarstolen i Pälle Nävers författarstuga


Kjell Håkansson, Kerstin Larsson och Edit Persson tar en paus på trappan till Astrid Lindgrens baerndomshem.


LÄS MER





Detta är välkomstsidan för Blekinge Gille i Stockholm

Det äldre Blekinge Gille i Stockholm 1904 - 1920

Stiftades 3 jan 1904 då ett hundratal blekingar på initiativ av navigationsläraren och löjtnanten Albin Pettersson, som blev Gillets ordförande till 1907, samlades. Inträdesavgiften var 3 kr och årsavgiften också 3 kr.

Gillet skulle inte enbart ägna sig åt nöjet av samvaro med landsmän och upplivande av hembygds-minnen utan även ”i mån av tillgångar med råd och dåd bistå landsmän, som därav kunna vara i behof”. Redan vid detta första möte samlades in 35 kr till en blekingeflicka i Karlshamn som blivit ofärdig genom en maskinskada.

En ”värdig” invigningsfest gick av stapeln den 26 februari 1904, då bl a samtliga riksdagsmän för Blekinge inbjöds. Vid festen förekom bl a föredrag av J P Velander om Blekinges äldre historia och ett högstämt tal om hembygden av Adolf Wintzell.

1906 höjdes årsavgiften till 4 kr och medlemstalet sjönk. Den sänkes 1913 till 2 kr.

Vintern 1906 – 1907 initierade och medverkade Gillet till ett värdigt firande i Stockholm av Roskildefredens 250-årsjubileum.

1912 kom förslag från Gillets äldre ledande medlemmar att Gillet skulle ombildas till en förening för endast män. Förslaget avvisades dock med stor skärpa och 18 av Gillets då 67 medlemmar begärde utträde.

Gillets medverkan i bondetåget 1914 blev en stor dag. Vägledare mötte i Östergötland de 600 resenärerna från hembygden. De 300 som inte bjöds på supé på slottet fick i stället supera på Hotel Reisen på Blekinge Gilles bekostnad.

26 februari blev Gillets främsta högtidsdag, som är årsdagen för freden i Roskilde 1658, då Blekinge förenades med Sverige. Julfest hölls varje år, framför allt för barnen, 3 januari, den dagen då Gillet konstituerades, och en del sommarutflykter företogs med båt. En Blekingesång finns från denna tid med text av J P Velander och tonsatt av Alice Tegnér.

De första åren var Gillets medlemmar drygt 100, men sjönk sedan till 50 – 60.

1920 avsomnade det äldre Blekinge Gillet utan i arkivmaterialet närmare angiven orsak.

Det yngre Blekinge Gille i Stockholm 1935 -

10 april 1935 hölls ett första möte på Kammakargatan i Stockholm efter att Dagmar Lindström annonserat i Stockholmspressen och fått ett 60-tal svar.

Gillet skulle stärka sammanhållningen till hembygden och tanken att ”bistå landsmän med råd och dåd” behölls. Nu öppnades Gillet även för ”andra vänner  till Blekinge” än de som var födda eller uppfostrade i Blekinge. Ordförande blev kommendör Björn Holmgren. Genom de båda bröderna Albin och Ruben Theander, som båda varit verksamma i det äldre Gillet, och som nu ingick i den nya styrelsen, fanns en länk till det förflutna.

Skansens Blekingedag 20 juni 1936 anordnades av Gillet, som blev en stor framgång med 25 000 besökare. I programmet ingick bl a ”lövmarknad”, blekingskt bröllopståg, tal av Fabian Månsson och omslaget till publikationen ”Blekingedagen”  ritades av blekingekonstnären Gunnar Torhamn.

Årsmöte hölls på Roskildedagen 26 februari,  vår- och höstfester och luciafesten   blev en tradition, då lucia fick smycke tillverkat i Blekinge.

Vid en av årshögtiderna överlämnade slöjdinspektör Gunnar Nilsson en snidad ordförandeklubba, som han tillverkat av ek från något av örlogsskeppen Kronan eller Leopaden. Den används fortfarande vid våra möten.

1937 – 1939 var baler med wienervalser populärt liksom utflykter och humoristiska anföranden. En Blekingeafton på Borgarskolan samlade fullt hus. Ibland gjorde Alice Tegnér landsmännen den äran, då hon ackompanjerade sina melodier i allsång. 

1940 kom med mörkare inslag av krig ute i världen. Den traditionella middagen efter årsmötet ersattes med en Finlandsafton i Konserthuset till förmån för de evakuerade finska barnen. Flottans Musikkår framträdde, anföranden hölls och H K H Kronprinsessan Louise hedrade festen med sin närvaro. Gillets damer stickade varma plagg till Finlands soldater.

Vid årsmötet 1943 kom bortåt 200 personer, bl a avgående landhövdingen Sven Hagströmer, som talade intressant om sina 19 år som landshövding i Blekinge.

Detta år bildas Gillets Damsektion, som bedrev filantropisk hjälpverksamhet och sydde och samlade in till  behövande barn i Blekinge. Första julen skickades bl a kläder till tre syskon på Sturkö.

350 bland huvudstadens ca 11 000 blekingar var med i Gillet.

1945 jubilerade man som tioåring. Då hade Gillet kontakt med övriga Blekinge Gillen och var sammanhållande genom att föra matrikel över Blekinge Gillen i hela landet.

6 juni 1946 på Flaggans Dag tilldelades Gillet en svensk fana.

Från åren 1950 – 1970 har vi ingenting. Utom att Du-reformen kom 1958 och att det inte var lätt att vänja sig vid att tilltala varandra med Du.

År 1984 valdes Hans Hintze till ordförande - en eldsjäl skulle det visa sig. Gillet hade då 70 - 80 medlemmar. Han och den övriga entusiastiska styrelsen ville åter göra Gillet känt bland blekingar i Stockholmsområdet. De lyckades väl. Efter Skansen-veckan 25 maj – 2 juni 1985
hade medlemmarna blivit 270 st!

Invigningsdagen på Blekingeveckan på Skansen blev våt, men resten av veckan var solig. Den veckan var det årets sommar!

Det var många evenemang och framträdanden denna vecka: Per Ragnar från Karlshamn var värd under den stora invigningsfesten, bröllop i Seglora kyrka med brudpar i hembygdsdräkter, Sven-Edvin Salje mottog Olofströms kommuns kulturpris, 21 blekingsekor deltog i en kappsegling, Operans Laila Andersson från Lösen framträdde och Flottans Musikkår i vita uniformer gjorde många framträdanden.

1994 gick mandatet ut för Hans Hintze helt enligt stadgarna efter tio år som ”Mr Blekinge Gille” med god support av hustrun Kerstin. Svårt att få ersättare, så efter kompromiss fortsatte Hans till 1998 då Jan-Erik Liljeqvist blev ordförande till 2001 då  Hans Hintze återkom på ordförandeposten, men
2002 blev han pga sjukdom tvingad att överlämna ordförandeklubban till vice ordföranden Roland Löfgren, som höll i den till 100-årsjubileet 2004, då Elisabeth Samsing blev ordförande. Vid årsmötet 2010 valdes Lars Berthold Svensson till ordförande. Vid årsmötet 2012 valdes åter Elisabeth Samsing till ordförande.

Blekinge Gille i Stockholm hade 31 dec 2012 231 medlemmar. Medlemsavgiften är 125 kr för en person och 175 kr för två på samma adress och betalas till Plusgirokonto 58513-3.

Vi träffas på Öppet Hus 4 - 5 gånger per år, då vi t ex bjuder på fastlagsbullar eller strömmings-smörgåsar, har årsmöte med middag och dans 26 febr eller däromkring, utflykter ett par gånger om året och sist men sannerligen inte minst: den populära Kroppkakefesten i november som lockade många - ofta över 100. Ofta har vi något framträdande med Blekingeanknytning. Anders Abrahamsson, Bertil Torekull, Karin Thunberg, Inge Wijk, Ann-Mari Williamsson, Kjell Öhman och många fler har framträtt.

LÄS MER

Detta är välkomstsidan för Blekinge Gille i Växjö

Blekinges vackra sjöar

Välkommen till Blekinge Gille Växjö!

Nuvarande Blekinge Gille i Växjö bildades hösten 1998. Ett upptaktsmöte hölls den 25 augusti under medverkan av Lars Andersson, Bas Blekinge. En arbetsgrupp tillsattes med uppgift att förbereda bildandet av ett gille.

Vid ett allmänt möte den 9 september utsågs en interimsstyrelse och preliminära stadgar antogs. Arrangör för mötet var Bas Blekinge och som föreläsare och publikmagnet fungerade Björn Öivind Swahn.

Den 13 november hade gillet en välbesökt sillafest.

Vid årsmötet den 22 februari 1999 valdes en ordinarie styrelse, stadgarna fastställdes och Rune Mårtensson utsågs till ålderman. Landshövding Ulf Lönnqvist talade om Det nya Blekinge. Den 16 april hölls en kroppkakefest och den 8 maj genomfördes en bussresa till Karlskrona med 44 deltagare.

Gillets verksamhet fortsatte sedan med utflykter, föredrag, studiebesök och fester. År 2002 – 2007 leddes verksamheten av Eskil Richardsson som ålderman. Han efterträddes år 2007 av Ingvar Åkerdal. Ingvar Åkerdal avled 2011 och efterträddes av Torsten Nylén som avgick vid årsmötet februari 2013. Där valdes Karl-Erik Eriksson till ny ålderman.

Blekinge Gille i Växjö har till ändamål att knyta till sig blekingar och andra personer i Kronobergs län, vilka visar intresse för Blekinge.

Gillets syfte är att sprida kännedom om Blekinge, dess natur och kultur, att stärka kontakten med Blekinge, att främja kontakterna medlemmarna emellan med bl.a. gemensamma resor och studiebesök.

Vi avslutar året med en sillafest i november och den går i gemenskapens tecken.

För att bli medlem kontakta någon i styrelsen.

LÄS MER

Ålderman: Karl-Erik Eriksson

Seminarievägen 37 D
352 38 Växjö

Tel.070-543 00 16, 0470-239 41


Vice Ålderman : Solweig Gustafsson

N.Esplanaden 10 B
352 33 VÄXJÖ

Telnr 076-8703135, 0470-24099



Gillesskrivare: Eivor Lindahl

Ingelstad Solhem

360 44 INGELSTAD
Telnr: 070-9402340


Skattmästare Gunnar Roneus

Långa Gatan 79

352 59 VÄXJÖ
Telnr 0470-761401, 070-3302528


Gillesmästare: Birgitta Svensson

Aprilvägen 3

352 60 VÄXJÖ
Telnr 0470 -21758



Gesäll: Jane Jönsson

Frövägen 18

352 41 Växjö
Telnr 0470-10266


Arkivarie: Torsten Nyhlen

Aprilvägen 4
352 60 Växjö

Telefon. 0470-22743


Valberedning


Karin Johansson ( sammankallande ) 0470-10679

Barbro Aspegren 0470-16996

Inge Stenfelt 0470-63265


Revisorer : Jan-Ingmar Johansson

Gull-Britt Stenfelt

Revisorsuppl: Linnea Carlsson

Kommande aktiviteter

Kommande program 2016



Onsdagen den 14 sept kommer det att bli en bussresa till Karlskrona där vi
besöker det gamla örlogsvarvet samt ett besök hos landshövdingen
Berit Andnor Bylund. Inbjudan kommer att skickas ut till våra medlemmar
samt annons i Bas Blekinge. Fika ,lunch blir det också.
Efter besöket hos landshövdingen besöker vi konstnären Susanne Demåne i Edestad.
Pris: 550:- / person
Välkomna

Onsdagen den 5 okt kommer det att bli studiebesök på Småland Airport kl 10.00.
Detta besök är gratis.
Tag buss 4 till ÖJABY FLYGPLATS.
Inbjudan kommer att skickas ut till medlemmar
Välkomna.

Den stora höstfesten kommer att gå av stapeln fredagen 28 okt kl 18.30 på
Kvarnhagskällan på Öster. Det blir buffe , tipspromenad, dans m.m.
Inbjudan kommer att skickas ut. Pris meddelas senare.
Annons kommer i Bas Blekinge.
Välkomna

Årsmöte den 3 mars, Pensionärernas Hus
kl 18.30.
Alla medlemmar kommer att få en kallese.
Nya medlemmar hälsas välkommna.

Höstresa den 25 sept styrde till Karlskrona med ett mycket intresant
besök på Marinmuseuet där vi stannade för att även besöka det nyöppnade
U-båtsmuseumet.Lunchen intogs även på museumet där det severades
Blekinges specialiteter bl:a kroppkakor , sill rålopper m.m.
Blekinge museum besöktes efter lunchen där vi fick inforrmaton och se
guldfyndet från Hjotsberga.
Innan hemfärd besöktes SALTÖ FIsK där det inhandlades diverse Blekinge
delikatesser.
Dagen avslutades med en fruktstund , samtliga resenärerer var mycket
belåtna med dagens utflykt.

Vårresan den 14 maj styrde mot Ekenässjöns utställningar där vi
intog förmiddagsfikan med fralla och mycket gott kaffe.
Efter fikat fick vi en mycket intressant guidning som varade i c: a 2,0 tim
som var uppskattad av samtliga resenärer.
Efter detta besök var det dax för lunch i Eksjö , asiatisk buffe, där efter en
guidad tur i det vackara Eksjö.
Mycket nöjda med dagen åkte vi mot Växjö.

Torsdagen den 24 april besöktes polishögskolan av c:a 15 medlemmar
detta besök uppkattades mycket, det var mycket intresant.
Besöket avslutades med gemensam fika.


Inga bilder
Inga bilder
Inga Bilder
Inga bilder
Inga bilder
Inga bilder

Hembygden

Kommuner

Bilder

Hembygdsföreningar

i Blekinge

Blekinge hembygdsförbund

Hembygdsparken i Holmsjö

Länets första egentliga hembygdspark ligger i Holmsjö. Från stranden leder en spång över till ”Hembygdsön” med ett par ditflyttade byggnader. Den ena inrymmer kulturhistoriska samlingar, den andra används för serveringsändamål. Här finns också en scen. Ett stycke folkrörelsehistoria: Föreningen bildades 1939 ”för åstadkommande av sådana anordningar inom Sillhävda socken, vilka gagna den allmänna trevnaden, förbättra de hygieniska förhållandena samt tillvarataga och vårda museala föremål och i vad mån den kan vidtaga sådana åtgärder som kunna bevara kärleken till Hembygden.”

LÄS MER

Blekinge Hembygdsförbund

Hembygdsrörelsen i Blekinge

(All information och bilder är hämtade från boken ”Värna, Vårda, Visa”, Blekingeboken 85, 2007 som är årsbok för Blekinge Hembygdsförbund och Blekinge Museum.)

Hembygdsrörelsens idéburna strömningar föddes under tidigt 1900-tal. Rötterna fanns i Dalarna, men med förlöpare i det sena 1800-talet.
Karl-Erik Forslunds bok ”Storgården” något av hembygdsrörelsens bibel. ”Storgården” blev det av en gammal bergsmansgård i Ludvika.

Parallellt med hembygdsrörelsen, ibland något tidigare, växte fornminnes- och museiföre­ningar fram. Exempel på det är Blekinges fornminnesförening, som konstituerades 1877, men upplöstes redan 1899 för att samma år efterträdas av Blekinge museiförening i Karlskrona. I grannstäderna bildades Sölvesborgs stads och Listers härads fornminnesföre­ning 1912 (nuvarande Sölvesborgs fornminnesförening), Karlshamns och bräkne härads fornminnesförening 1914 (nuvarande Föreningen Karlshamns museum).

Hembygdsföreningar i Blekinge

Den äldsta hembygdsföreningen i Blekinge är Lyckeby gille som bildades redan 1908.

Under den fortsatta delen av 1900-talet bildades ett stort antal hembygdsföreningar. Blekinge Hembygdsförbund, som är ett samarbetsorgan och paraplyorganisation, bildades 1923 hade vid årsskiftet 2007/2008 sammanlagt 13833 medlemmar i de då 37 till förbundet anslutna föreningar.

Hembygdsföreningar är en form av folkrörelse. Blekinge har på sitt sätt ett ”adelsmärke”. Det inte beroende på att förbundets båda första ordförande hette Axel och Hans Wachtmeister. Föreningarnas anläggningar skiljer sig från många i angränsande landskap.

Där finns gott om exempel på stora, mer traditionella ”hembygdsparker” med flera ditflyttade byggnader i friluftmuseets anda. I Blekinge ligger ”hembygdsgårdarna” kvar på sin ursprungliga plats. Det finns till exempel nio skolar, fem gårdsanläggningar, åtta större eller mindre bostadshus, en prästgård, en skjutsstation och ett bränneri.

Detta är en del av inledningen i boken ”VÄRNA, VÅRDA, VISA” som kan införskaffas från Blekinge Hembygdsförbund.

LÄS MER

Gamla byggnader i Blekinge

Materialet är hämtat från boken "VÄRNA, VÅRDA, VISA" som finns hos Blekinge Hembygdsförbund

Innehåll: Olofström Sölvesborg Karlshamn Ronneby Karlskrona

Olofström

Skolan i NäbbebodaOlofströms museumAlltidshults skola

På museet finns numeraSkolan togs i bruk redan stor samling av "emalj"1844, fick sitt nuvarande på "bruket".utseende efter en till- på fabriken har växlat,byggnad i mitten på i bland för att frigöra sig från1870-talet. ett vacklande rykte. Tillverk-Här gick Harry Martinsson ningen av emaljerade produkteri skolan 1913-14 när han för hem och hushåll inleddesvar inackorderad som 1873 och var då i tysk regi.sockenbarn i Alltidshult. Skolan lades ned 1943.

Lotshuset , Jämshög

Lotshuset från 1878 fick en andra våning 1940. Då byggde man på tornet, som fick en balkong på taket. I dag används byggnaden som föreningslokal, andra våningen hyrs ut till turister och andra gäster.

Författarmuseet i Jämsög

Första våningen i museet inrymmer en större samlingslokal och en restaurerad skolsal. På andra våningen finns en utställning som utgår från Sven Edvin Saljes ”Hantverkargatan” och ett par rum ägnade åt författarna Sven Edvin Salje och Harry Martinsson.

Fiskemuseet i Hällevik

Tillbaka

Sölvesborg

"Julias hus" Nogersund

”Julias hus” är en av det tiotal byggnader som fått behålla sin karaktär från fiskeläget under tidigt 1800-tal. Då var kanske fiskaren Bengt Sonesson och hans hustru Inga Offasdotter de första som bodde i huset. Julius Nilsson – ”Julle” – (1884-1971) blev den siste

Tillbaka

Tingshuset i Norje

Karlshamn

Hembygdsgård med boulebana i Törneryd

I skolbyggnaden i Törneryd startade 1904 och var kvar till 1958. Numera är det en hembygdsgård. Boulebanan på den före detta skolgården väcker mångas intresse. De är i gott sällskap! Även prins Bertil var en entusiastisk boulespelare. Det här klotspelet är särskilt populärt i länderna kring Medelhavet och infördes möjligen till Frankrike av de romerska legionärerna.

Gränums bränneri

Att slå vakt om minnena av det bondesamhälle, som snabbt höll på att förändras såg den spirande hembygdrörelsen som en viktig uppgift. Nu väntar nästa utmaning – industrisamhället. Gränums hembygdsförening spelar en stor roll i Stiftelsen Gränums bränneri. Gränums bränneri är byggnadsminne sedan 1993. Blekinges enda kvarvarande gårds- eller andelsbränneri med bevarad utrustning.

Nissagården, Slänsmåla

Många av ortnamnen i norra Blekinge slutar på –måla (avgränsat, uppmätt område).
Mangårdsbyggnaden på Nissagården uppfördes 1853. Planlösningen är en vidareutveckling av parstugan. En bredare byggnad gav mer utrymme,

i detta fallet åt en spiskammare respektive två kammare

Stålagården i Mörrum

Stålagården mot sydväst. Till vänster båtsmansstugan, som ursprungligen låg på Mörkagårdens ägor.

Bygdemuseet Stenbacka, Asarum

Asarum var en gång en av de största byarna i Karlshamnstrakten. En av gårdarna, som låg där Stenbacka ligger i dag, kallades åtminstone i slutet av 1700-talet för Bjäragården. Byggnaderna på Stenbacka antyder att var förhållandevis stor. Arealen var 115 ha, varav ca 40 ha var åker. I spåren på kommunsammanslagningarna såg många hembygdsföreningar dagens ljus. Så var det också i Asarum. Föreningen bildades 29 november 1967 och fick så småningom ta över ansvaret för den tidigare kulturverksamhetens samlingar.
Asarums Bygdemuseum invigdes den 7 juli 1974.

Skolhuset i Emneboda

Skolhuset i Emneboda är ett av det tiotal hembygdrörelsen i Blekinge äger och förvaltar. Byggnaden togs i bruk 1912, undervisningen upphörde 1954.

Älmtamåla skola

Skolan i älmtamåla blev också "hembygdsgård". Skolundervisningen upphörde i början av 1960-talat.

Karlshamns museum

Från mitten av 1700-talet och i ungefär etthundra år blomstrade på olika håll i Sverige ett unikt folkligt måleri – i Hälsingland, Dalarna och Värmland samt i Sydsverige. Det sistnämnda omfattade främst södra och västra Småland med därtill gränsande delar av Skåne, blekinge och halland. Måleriet hade sin bakgrund i allmogens önskan att pryda timmerväggarna i sina stugor och gårdar.

Tillbaka

Ronneby

Möllebackagården, Ronneby

Möllebackagården ligger vid Möllebacksgatan i Ronneby intill Ronneby vattenfall. Den lägre delen av byggnaden uppfördes omkring 1760 och tillbyggdes år 1800 med den högre delen

Lönnamohagen, Kallinge

Vannslätten, Hallabro

Vannslätten är ett före detta småbruk alldeles nordost om Hallabro. Anläggningen är unik eftersom både möbler; annat bohag och jordbruksredskap finns kvar från den tid Harry Håkansson (1912-91) bodde på gården.

Museet i Bräkne-Hoby

Tillbaka

Karlskrona

Ekbergska huset, NättrabySkolan i Tvings LångasjöStrövstig, Rödeby

Den gamla smedgården För omkring 800 år sedanbörjade Ekbergska huset är vackert den upp till 3000 meter tjocka beläget mellan gamla Lands-inlandsisen, som täckte landet, att vägen och Nättrabyån.smälta. En strid älv forsade fram under isen och förde med sig sand ut i havet. Sanden avlagrades och efterhand bildades en stor sandslätt. Där isälvsströmmen varit som starkast hade den också grävt en djup och bred fåra i sanden. Rödeby hade fått sin isälvsdal. Dalen inramas av höga branter, på östra sidan fylld av stora stenblock

Skjutsstationen i Jämjö

Innan Sverige fick järnväg och bilismen blev allmänsvarade skjutsväsendet för en viktig del när det gäller personbefordran.
Den tidigare skjutsstationen i Jämjö ägs numera av Östra Blekinge Hembygdsförening. Byggnaden flyttades till sin nuvarande plats från Söderåkra för att ersätta den tidigare gästgivaregården, som brann ned 1867. Den låg på andra sidan vägen.

Skolhuset i LedjaSlottsruinen i Lyckeby

Lyckå slott byggdes på 1540-talet. Det började rivas redan omkring år 1600 i samband med att Christianopel anlades.

Fridlevstads prästgård

Flygelbyggnaden till prästgården i Fridlevstad uppfördes förmodligen strax en förödande brand 1687 som bostad åt ”hjälpprästen”. Så småningom blev den arrendatorsbostad och disponerades sedan 1924 av Fridlevstads Hembygdsförening – länets äldsta ”hembygdsgård”.

Tillbaka

LÄS MER

Blekinges komuner

På denna sida kommer en text läggas in som kortfattat beskriver Blekinges komuner

Karlshamn

En övergripande beskrivning av Karlshamn

Karlshamns Historia I Korthet

(Denna skrift är inskickad av Lats Dreje, Karlshamn)

"Karlshamn, det är en stad !" utropar C. J. L. Almqvist i rubriken till ett kapitel i romanen Amalia Hillner.

Han låter ett elegant ekipage rulla fram mot Karlshamn på den vitdammiga landsvägen genom Asarwnsdalen. I grönska inbäddade herremansställen skymtar förbi: Santessons Janneberg, Cervins Stampen, Schmidtens och senare Hellerströms Rosenborg, Meyers Schweizerhuset och strax vid Norreport Duwells och senare Schröders riksbekanta Gustafsborg, där en skön trädgård ner mot Mieån fröjdar ögat. På Drottninggatan står granna hus på ömse sidor, och där har flera av de nämnda, förmögna borgarna sina kontor och magnifika stadsvåningar. Över de pärlgrå eller gulgrå, nästan jämnhöga husen höjer sig kyrktornet med sin gyllene tupp samt det åtta- kantiga klocktornet. Så beskriver Almqvist, att det är att komma till Karlshamn på 1830-talet.

Karlshamn leder sitt ursprung från fiskeläget och lastageplatsen Bodekull, som låg vid en djup och skyddad havsvik vid Mieåns utlopp i Östersjön. Redan långt innan Blekinge genom freden i Roskilde år 1658 hade blivit en svensk provins, hade Bodekull låtit tala om sig. Denna plats, som senare skulle ta namnet Karlshamn, var sedan långt tillbaka för många i västra Blekinge, södra Småland och nordöstra Skåne en viktig port mot havet och främmande länder. Vid 1600-talets mitt fick Sverige en konung från Pfalz i södra Tyskland. Hans namn var Carl X Gustaf. Han förde många krig under sin korta regering, och i ett av dessa krig besegrade han Fredrik III och danskarna. I fre- den, som slöts i Roskilde den 26 februari 1658, fick Sverige bl.a. Skåne, Blekinge, Hal- land och Bohuslän. Länge hade svenskarna haft sina ögon riktade mot Bodekull. Man behövde en örlogshamn j södra de1en av Sverige. Vid Mieåns utlopp i Östersjön fanns den plats, som man sökte. Det tyckte både Carl X Gustaf och Erik Dahlberg, när de besökte den lilla fiskebyn under våren 1658.

Den 15 september 1664 erhöll Bodekull stadsrättigheter, och år 1666 erhöll staden namnet Karlshamn efter Carl X Gustaf. Två år senare fick staden det stora privilegie- brevet, underskrivet av Carl X Gustafs änka, drottning Hedvig Eleonora. Som förut nämnts hade Carl X Gustaf för avsikt att i Bodekull anlägga en exporthamn och stödje- punkt för flottan. Hans tidiga bortgång (år 1660) var kanske orsaken till att dessa planer på Bodekull ej kom till utförande i den omfattning, som han hade tänkt sig. Emellertid anlades på Boön 1659 ett kronovarv, som fanns kvar till år 1676, då det flyttades till Kalmar. Förslag till åtgärder för stadens skyddande från sjösidan uppgjordes av Erik Dahlberg. Den första skansen anlades på Boön 1659 (Gamle skans). Läm- ningar av denna finns ännu kvar. Befästningsanläggningarna på Frisholmen, nuvarande Castellet, påbörjades år 1675. Garnisonen, som vid vissa tillfällen uppgick till 400 man, indrogs 1864.

Staden har ett par gånger utsatts ror danskarnas härjningar. År 1711 hemsöktes Karlshamn av pest, och stadens befolkning beräknas ha minskat med hälften. En särskild pestkyrkogård anlades i östra delen av staden, i närheten av Surbrunnsparken. Ett intressant besök fick staden år 1716, då Carl XII:s orientaliska kreditgivare inkvarterades här. De hade följt efter konungen för att bevaka sina fordringar. Sämjan främlingarna emellan var ej alltid den bästa. En polsk ryttmästare misshandlade en jude till döds, och en turk, Deli Mustafa, stack ner sin husbonde, Oma Pascha, på öppna torget. Platsen finns utmärkt med en fyrkantig stenplatta. Den är belägen mellan skulpturen Böljelek på torget och Drottninggatan. 1763 ödelades norra delen av staden (23 hus) genom eldsvåda. 1790 nedbrann den nyuppförda klockstapeln och ett stort antal hus längs med Kungsgatan. Napoleonkrigen i början på 1800-talet medförde en kort gyllene tid för staden då kontinentens hamnar spärrades för den engelska handels- flottan. Men med den engelska krigsflottans hjälp smugglades det varor in till Europas fastland i stor skala. En av de största smugge1hamnarna var just Karlshamn.

Namnet Karlshamn har flugit vida över världen och gör det alltjämt. Förr var det främst för sin punsch äkta Carlshamns Flagg, men också ett annat njutningsmedel spred glans över namnet, nämligen snus. Dahlens fina vara uppskattades långt utom landets gränser. Ett punschmuseum i Konsthallens byggnad samt ett snus- och tobaks- museum på Museigården påminner om de gyllene tiderna. Stenen den blekingska graniten, har också blivit känd i de flesta världsdelar. Många av världens mest kända byggnader är klädda med sten från de Fernströmska brotten och flera monument är signerade med det fina AKF - märket. (AKF = Alfred Kofoed Fernström.) F.d. AKF:s kontorsbyggnad ligger nere vid hamnen men nu finns inte företaget längre( 1885-1994) Sprittillverkningen satte under en period i slutet på 1800-talet sin prägel på staden. Brännvinskungen L.O. Smith byggde en väldig anläggning på västra kajen med tom och tinnar. Det var en spritförädlingsfabrik. L. O. Smith gjorde under ett 10-tal år stora affiirer, och skeppslaster med brännvin gick dagligen ut från Karlshamn. Men en dag tog affärerna slut, framför allt därför att den spanska staten lade beslag på väldiga lager, som L. O. Smith hade där nere.

I hamnparken nere vid Näsviken minner Axel Olssons monument "Karl Oskar och Kristina" om utvandringen från Karlshamn i mitten på 1800-talet, skildrad i Vilhelm Mobergs stora utvandrarepos. Många stora män har regerat i Karlshamn. Den kanske störste var Christopher Schröder, riksdagsman, rådman, tullinspektör, läkare och borgmästare. Han tog initiativet till rådhus- och kyrkbyggena, skolväsendet mm, m.a.o. en verklig mångsysslare. Karlshamns mest kända kvinna genom tiderna är Alice Tegner, den svenska barnvisans mästarinna. Hon föddes i Karlshamn år 1864 och bodde under sin skoltid här på Drottninggatan 34 (Harms backe). Före sitt giftermål med häradshövding Jacob Tegner (sonson till skalden Esaias Tegner) hette hon Alice Sandström Bland hennes kända barnvisor kan nämnas Mors lille Olle, Bä bä vita lamm, Borgmästar Munthe, Sockerbagaren och Majas visa. Barfotatlickan Maja i brons, som står så rak på den röda granit sockeln nere i Rosengården symboliserar både Maja i visan och Alice Tegner själv.

Kommunens två största företag är Karlshamns AB, norra Europas största vegetabiliska oljefabrik, med ca 600 anställda och Carlshamn Mejeri AB med ca 300 anställda och tillverkning av främst margarin, glass och mandelmassa. Ett annat viktigt företag är Karlshamnsverket, ett värmekraftverk, som förser Sydsverige med elström vid köld- knäppar och när Barsebäcks kärnkraftverk är ur drift. I våra dagar är endast ett av Karlshamnsverkets tre block i verksamhet.

Vår nuvarande kyrka har haft ett par föregångare, dels en liten hospitals- eller sjukhus- kyrka strax norr om nuv. Stadsportsgatan, dels en träkyrka vid gamla fisktorget, som var i bruk från 1670-talet till 1702. Nämnda år invigdes nämligen Carl Gustafs kyrka, så kallad efter stadens grundläggare Carl X Gustaf. Årtalet 1693 på den södra ytter- väggen anger tidpunkten för murarnas färdigställande. Klockstapeln, nordost om kyrkan, uppfördes 1793. Ritningen till denna åttakantiga byggnad godkändes av ingen mindre än Gustaf III. Vårt nuvarande rådhus vid torget är ursprungligen från 1899 och byggt i holländsk renässansstil och ritat av arkitekt Gustaf Adolf Lindberg. Andra kända byggnader är Holländarhuset på Museigården, vårt äldsta bevarade hus, minst 350 år gammalt, och Skottsbergska gården vid Drottninggatan, Sveriges bäst bevarade köpmansgård från 1700-talet.

Den l januari 1967 införlivades Asarum, EUeholm, Mörrum, Ringamåla, Hällaryd och Aryd med Karlshamn. Nyåret 1999/2000 bodde det 30.756 människor i kommunen, varav 11.758 i centralorten, och det är detsamma som Karlshamns församling.

Ett av Karlshamns karaktärsmärken är dess närhet till naturen, därför att omgivningarna sluter sig nära omkring stadskärnan. Det är lätt att komma ut i skog och mark, till skärgård och hav. Ett annat kännetecken i vår trähusstad är de idylliska och måleriska gårdsinteriörerna, som man träffar på i överraskande överflöd. Bakom de stadsbetonade och ofta stela gatufasaderna döljer sig ytterligare en stadsbild av helt annat utseende. Därför kallas Karlshamn för "Staden med de vackra bakgårdarna".

Skuggor och dagrar har skiftat i Karlshamn. Krig och brand har gått härjande &am över länets näst största stad (kommun), men den har alltid rest sig igen. Karlshamn kanas också "Den lilla staden med den stora hamnen", och det med all rätt. När det gäller tonnage, är nämligen Karlshamns hamn den sjunde största i Sverige. Vi karlshamnare är stolta över vår hamn men naturligtvis även över staden i övrigt.

LÄS MER

Sevärdheter i Karlshamn

Materialet kommer från Karlshamns turistbyrå

Innehåll

ASSCHlERSKA HUSET

STENEN PÅ TORGET

KRITFÄLTET

PESTKYRKOGÅRDEN

KONSTNÄR THURE WAHLSTRÖM

STERNÖHALVÖN

UTVANDRARHOTELLET "HOPPET"

WAHLSTRÖMSKA GÅRDEN

ALICE TEGNERS FÖDELSEHUS

NÄSGATAN

FISKARSTUGAN

ALICE TEGNERS-MONUMENTET

UTVANDRARMONUMENTET

KASTELLET

FRÖKENS KALLA VID PRÄSTSLÄTTEN

BERGSKA GÅRDEN

SKOTTSBERGSKA GÅRDEN

OFFERKÄLLAN I ASARUM

JÄTTEGRYTORNA I TARARP

TATTAMÅLÅGARDEN

TJÄRDALEN GRIMSMÅLA

RINGAMÅLA HEMBYGDSFÖRENINGS STUGA I ÖJAMÅLA & NISSAGARDEN I SLÄNSMÅLA

VALVBRO ÖVER MÖRRUMSAN VID HÄRNÄS

STÅLAGÅRDEN

LAXBODEN OCH RÖKERIET

MÖRRUMS FALL OCH LAXFISKE

FISKEBODEN VID FLODEN

GRAVFÄLTET VID EKESPJÄLLET

GISSELA STRÄTE

LUNDABERGET

OFFERLUNDEN I HALAHULT

Tobak och snus

Punsch

Brännvin

Kyrkor

 

ASSCHlERSKA HUSET

1682. Rådhus, häkte och stadskällare. Stadens första rådhus uppfördes i sydvästra hörnet av nuvarande kyrkokvarteret. Detta rådhus lades i aska under kriget med danskarna när staden brändes år 1678. Till det nya rådhuset, som byggdes
1682, levererades teglet från ett tegelbruk vid Österport. Det är nu den enda byggnaden i staden av äldre datum som är uppförd i korsvirke. Rådhuset var utrustat med tom där det fanns en kloka "som utnyttjades vid eldsvåda, allmän Rådstuga och vid auktioner". Sedan detta hus, i början av 1800-talet, tjänat klart som rådhus berövades det både klocka och tom. Det blev köpmanshus och sedermera privatbostad och kom 1848 i Asschierska släktens ägo. Utvändigt ser det i dag praktiskt taget likadant ut som för snart 300 år sedan. Huset är rappat år1859. Branden 1912 gav anledning till ny restaurering och korviket togs fram igen. År 1957 restaurerade Handelsbanken huset. Fasaden mot norr är den ursprungliga. Närmast inkörsporten är dock fasaden helt ny.

Tillbaka till Innehåll

STENEN PÅ TORGET

Då Karl den XII, 1716, återkom från Stralsund följde en stor skara utlänningar med honom. Deras vilda lynne gick ibland ut över stadens fredliga borgare men de ställde även inbördes till med slagsmål. De var också väldigt förtjusta i kvinnor, vilket resulterade i att en turk, Meli Mostafa, den 7 juni 1717 mödade sin förman Omar Pasia på torget. Han dömdes, trots sitt nekande men på grund av vittnesmål, till döden och avrättades på Kastellet. Torget "Böljelek" av Gustav Carlman.

Tillbaka till Innehåll

KRITFÄLTET

På Pengabergets sydöstra sida, invid Bodestorpsslätten, finns rester kvar av ett kalklager som utgör minne från tiden då området var havsvatten. Här finner man skalrester efter djur som levt i havet t.ex. bläckfiskar, snäckor, musslor.

Tillbaka till Innehåll

PESTKYRKOGÅRDEN

Öster om tingshuset användes under 1700 och 1800-talet (1710 - 1711 och 1834 - 1857), enligt kungligt påbud, som begravningsplats för dem som avlidit i kolera, pest eller dyl. Men man ville helst begrava sina anhöriga i vigd jord och detta kom därför vid flera tillfällen att ge anledning till oroligheter. Det gick så långt att en stor skara människor, i januari 1711, tågade ut till pestkyrkogården och grävde upp begravda lik och placerade dem på den "vigda" kyrkogården, där de fick stå obegravda en lång tid.

Tillbaka till Innehåll

KONSTNÄR THURE WAHLSTRÖM

Konstnären Thure Wahlström äger fastigheten Drottninggatan 14. Under 1700-talet fanns här en sjömanskrog i nedervåningen. Herr Wahlström har så noggrant som möjligt återställt fastigheten i sitt ursprungliga skick. Bl.a. har gamla väggmålningar framtagits, och huset återspeglar nu en borgerlig miljö från 1700-talet.

Tillbaka till Innehåll

STERNÖHALVÖN

På Sternöhalvön finns bronsåldersgraven Höga-Rör. I strandkanten på södra sidan finns jättegrytor som bildats genom att stenar satts i rörelse av havsvågorna. På samma sida finns också Altare Hall - ett stort flyttblock.

Tillbaka till Innehåll

UTVANDRARHOTELLET "HOPPET"

År 1740 gifte sig styrmannen, och sedermera skepparen, Carl Danielsson Nyman med nyblivna änkan, efter skeppare Jacob Westerberg, Catarina Olofsdotter Westerberg och blev härigenom ägare till tomten 361 i rutan
Alingsås i kv America. Tomten var bebyggd med ett mindre boningshus och ett uthus. Värdet var 300 riksdaler. Den 17 november 1766 dog Nyman. Hans fastighet hade då, enligt bouppteckningen, ett värde av 900 riksdaler. Skeppare Tunis Didriksson, befälhavare på en jakt med 9 1/2 lästers dräktighet med namnet "Hoppet", gifte sig med

Helena Nyman. Den 2 november 1786 dog Madame Nyman. Två år senare förliste "Hoppet". Fastigheten skiftade ofta ägare under 1700 och 1800-talet. Ägarna var oftast skeppare eller hade annan anknytning till sjöfart. Under vissa perioder var huset också sjömanshus. Under senare delen av 1800-talet bedrevs "Hoppets" hotellrörelse aven omfattning som vi idag benämner "rum för resande". Under 1800-talet företogs fasadrenovering och viss om- och tillbyggnad gjordes. "Hoppet" tjänade som logi åt emigranterna som stannade i Karlshamn medan de väntade på båtlägenhet till färden till Amerika.

Tillbaka till Innehåll

WAHLSTRÖMSKA GÅRDEN

Under 1700-talet fanns här en sjömanskrog i bottenvåningen. Nuvarande ägaren har återställt fastigheten i sitt ursprungliga skick, bl.a. har gamla väggmålningar framtagits och huset återspeglar nu en borgerlig miljö från 1700- talet.

Tillbaka till Innehåll

ALICE TEGNERS FÖDELSEHUS

Alice Tegner, som skrivit och tonsatt många av våra mest kända barnvisor, föddes den 12/3 1864 i gårdshuset på Drottninggatan 22.

Tillbaka till Innehåll

NÄSGATAN

Området kring denna gata är troligen den äldsta delen av staden. Gatustråkets oregelbundna lopp antyder att den fanns till redan innan det rätvinkliga gatusystemet tillkom på 1600-talet.

Tillbaka till Innehåll

FISKARESTUGAN

Uppförd mitten på 1600-talet på Näset. Är flyttad från Näsgatan där den var placerad på ingenjör Bergmans tomt.

Tillbaka till Innehåll

ALICE TEGNERS-MONUMENTET

I ROSENGÅRDEN avtäcktes 1964 vid firandet av Alice Tegners födelse för 100 år sedan och i samband med Karlshamns stads 300-års . jubileum. Skulptör är Gustaf Nordahi.
Krokus monument i Rosengården av skulptör Tore Strindberg.
Dimman monument i Perennagården av skulptör Gustav Lindberg.
Måsen monument på Väggaskolan av skulptör Bror Forslund.

Tillbaka till Innehåll

UTVANDRARMONUMENTET

Utvandrarmonumentet i hamnparken, rest till minne av dem som emigrerade till Amerika över Karlshamn. Monumentet föreställer Karl-Oskar och Christina, Wilhelm Mobergs romanfigurer i "Utvandrarna". Monumentet är gjort av skulptör Axel Olsson, Kaffatorp.

Tillbaka till Innehåll

KASTELLET

Det var en orolig tid och säkerhetsåtgärder krävdes. Redan innan frågan om stadsanläggningen var slutbehandlad hade hamnen i Bodekull tagits i bruk för utskeppning av krigsmaterial i större skala, bl.a. kanoner till olika orter. Detta krävde skydd i form av befästningar. Efter ingripande av greve Bonde anlades år 1659 en mindre skans på Boön, vilken beskyddade inloppet till hamnen. Starka murar av sten hade uppförts och dessa var bestyrkta med 8 stycken kanoner. Besättningen på skansen. utgjordes av 90 man, bestående av östgötar, smålänningar och värmlänningar. Ruiner av skansen finns ännu kvar. Danska örlogsmän seglade omkring i farvatten utanför Bodekull och störde i ganska stor utsträckning sjöfarten och handeln på Bodekull.

År 1675 kom ett nytt krig med Danmark. Efter en plan av Erik Dahlberg lade man på Frisholmen i hamninloppet börjat anlägga andra befästningar. Befästningarna på Kastellet var skyddande av tjocka stenmurar med kanoner på och ägde en pålitlig garnison på 400 man. Kommendant var överstelöjtnant Carl Hård. I juni 1676 landsteg danskarna vid kusten och Karl den XI hade själv sitt kvarter i Karlshamn. Men det visade sig att befolkningen i grunden var danskt sinnad. Snart ägde svenskarna ej mer än Kastellet på grund av att bönderna avslog alla landstigningsförsök av svenskarna.

Den 4 oktober 1676 kom den danske amiralen Jens Rodsten med sin eskader och avstängde staden för tillförsel utifrån. Han lät landsätta ett artilleri på klipporna i skärgården strax intill Kastellet och öppnade eld mot detta. Landsidan blockerades aven dansk styrk samt snapphanar under befäl av överste Sten Brahe. Den danska beskjutningen av skansen samt bristen på dricksvatten skrämde kommendanten på Kastellet så att han redan den 7 oktober överlämnade skansen åt danskarna som erhöll ett rikt byte. När Karl XI fick vetskap om kapitulationen lät han ställa kommendanten inför krigsrätt, vilken dömde honom att mista livet. Skansen erhöll så en dansk kommendant och en dansk garnison om 150 man jämte ett hundratal blekingska bönder, som avlöstes varje vecka. Borgarna i staden tvingades av danskarna att underhålla den danska besätttningen. Flera misslyckade försök gjordes av svenskarna att åter komma i besittning av Kastellet. Danska styrkor och snapphanar härjade våldsamt i Blekingebygderna.

Natten den 8 februari 1677 gjorde generalmajor A Wachtmeister, i spetsen för 1700 svenska bönder, ett överrumplingsförsök vilket, troligen på grund av vägvisarens opålitlighet, misslyckades. Mitt under marschen ute på isen blev svenskarna utsatta för häftig eld från två håll och ett stort antal stupade. Dessutom hade danskarna sågat sönder isen så att en hel avdelning drunknade. Med stora förluster måste svenskarna dra sig tillbaka. Den danska besättningen var belåten och diktade en nidvisa om det svenska anfallet. Inom kort kom emellertid förstärkning från östra Blekinge där krigslyckan varit bättre.
Trupperna hann knappt mer än att slå läger förrän en dansk styrka, understödd av snapphanar som kom från Kristianstad, gick till anfall natten mellan den 7 och 8 mars. Det såg till en början hotfullt ut för svenskarna. Men svenskarna hade bröderna A och H Wachtmeister samt riksrådet Johan Gyllenstjerna till befäl. Den 8 mars på aftonen kapitulerade danskarna på Kastellet. Besättningen erhöll fritt avtåg under hedersbetygelser. Staden var nu åter i svenskarnas händer.

Vitus Andersson satt, jämte sin dräng, fängslad i bojor på Karlshamns Kastell. Det var vid årskiftet 1682-83 som han blev anhållen och förd till Kastellet. Något fängelse fanns ej i Karlskrona. Anledningen till att Virus Andersson blev fängslad ska enligt en uppgift vara att han ej godvilligt överlämnade sin ö, som var Trossö, till Karl XI. En annan version är att häktningen skedde för att han med falska eldar lett in fartyg att stranda vid sin ö. Det påstås också att han var en ivrig och hänsynslös snapphane.

Vitus Andersson var född på Trossö den 24 augusti 1631 och avled vid 57 års ålder 1688. Han ligger begravd på Nättraby kyrkogård. Efter flera framställningar till Kungl. Maj:t om upprättelse och ersättning för Trossö fick Vitus Andersson 1000,- dIr silvermynt men det först knappt ett år före sin död.

Tillbaka till Innehåll

FRÖKENS KALLA VID PRÄSTSLÄTTEN

Här höll fröken Amelte von Braun, l mitten av 1800-talet, Sveriges första söndagsskola. I det gamla Grekland ansågs vattnet i källan Hippokrene - vid berget Helikon - ge begåvning åt diktare och skalder. Grekisk myt. En åt muserna helgad källa på berget Helikon. Källan skall ha sprungit fram ur, en av Pegasus träffad, klippa.
Amelie von Brauns, 1811-1859, minnesvård står rest på Karlshamns kyrkogård.

Tillbaka till Innehåll

BERGSKA GÅRDEN

Smithska gården, Drottninggatan 85, är en köpmansgård uppförd efter branden1763 av handelsmannen Olof Gummesson Berg, vars namn står att läsa på fasaden jämte bl.a. inskriften; Förnuft och redlighet Flit De skämma Afwunds Nit. Olof Berg var vid sin död 1756 stadens rikaste man, och det hus han lät bygga åt sig var Karlshamns första bostadshus av sten.
Fastigheten överlämnades 1938 till Karlshamns stad av dr Otto Smith med förbehållet att den skulle användas till kulturella ändamål. Nu är kommunens museum inrymt i fastigheten. På gården är "Holländarehuset" uppfört sedan 1961 efter att ha legat magasinerat i 20 år. Det stod tidigare på gården till nuvarande Drottninggatan 89. Dit hade huset flyttats efter branden 1763, möjligen från hamnområdet vid näset.

Tillbaka till Innehåll

SKOTTSBERGSKA GÅRDEN

Skottbegska Gården återuppfördes av handelsmannen och brukspatronen Olof Olsson efter branden 1763. Han var bl.a. ägare till Olof ström med tillhörande skogar. Kanske var det anledningen till att han uppförde huset i trä. OlofOlsson föddes 'Wäxjö 1725 och dog 1804, hela 79 år gammal. Hans kompanjon Olof Olsson d y, som också var hans son, hade då övertagit verksamheten. Han förmådde ej att driva verksamheten som sin fader och när han avled 1826 ägde han endast fastigheten. Gården kallas Skottsbergska gården efter A.J. Skottsberg, som också varit anställd på gården som bodbetjänt. Han köpte Olof Olssons d y dödsbo 1831. År 1856 övertogs handelsboden av svärsonen P .A. Ljunggren som avled 1867, endast 46 år gammal. Sedan dess har fastigheten varit i släkten Skottsberg-Ljunggrens ägo. Handelsboden har drivits av olik ägare, den senaste var Viktor Mattsson som drev affären i 35 år från 1910 till 1945.

Tillbaka till Innehåll

OFFERKÄLLAN I ASARUM

Vattnet i källan ansågs hälsobringande och kunna bota sjuka. Någon gång på 1730-talet fanns en handskmakare som hade en i det närmaste blind son. Han tog sonen med sig till källan och tvättade hans ögon i vattnet. Snart därefter hade pojken fått sin syn tillbaka. Källan har också kallats Kungskällan. Det för att det sägs att Karl XI drack ur den då han under danska kriget höll till i Asarumstrakten.

Tillbaka till Innehåll

JÄTTEGRYTORNA I TARARP

Jättegrytorna i Tararp är ett minnesmärke från inlandsisens smältvatten- floder . Grytorna, ett tiotal, varierar i storlek från två och tre meter i diameter till små ansatser aven knytnäves storlek.

Tillbaka till Innehåll

TATTAMÅLÅGÅRDEN

Tattamålargården är belägen ca l mil norr om Hällaryd. Den är i fråga om ålderdomlighet och husbeståndets art vara utan motsvarighet i hela Blekinge.

Tillbaka till Innehåll

TJÄRDALEN GRIMSMÅLA

Tjärdalen Grisemåla är belägen strax intill vägen mot Askaremåla, på lantbrukare Lennart Jönssons ägor. Det är en väl bevarad tjärdal som användes under andra världskriget. År 1969 anordnade kulturvårdsnämnden i Karlshamn, tillsammans med hembygdsföreningarna i Asarum,' Mörrum och Ringmåla, bränning i dalen. På två dygn framställdes, av ca 36 kubikmeter tjärved, ca 900 liter tjära. Evenemanget var uppskattat av allmänheten och besöktes av ca 5000 personer, inte bara från Blekinge utan också från Skåne och Småland.

Tillbaka till Innehåll

RINGAMÅLA HEMBYGDSFÖRENINGS STUGA I ÖJAMÅLA & NISSAGARDEN I SLÄNSMÅLA

Stugan i Öjamåla är en ryggåsstuga och kallas allmänt för "Kalla-Håknastugan" efter den sista torparen. Den är belägen vid St. Hackingegölen. Stugan är renoverad och har tätt sitt ursprungliga utseende. Nissagården i Slänsmåla är en bondgård från 1850-talet som är inköpt av kommunen och förvaltas av hembygdsföreningen. Meningen är att efter renovering ska föreningens samlingar förvaras där.

Tillbaka till Innehåll

VALVBRO ÖVER MÖRRUMSAN VID HÄRNÄS

Bron byggdes omkring 1850 och är en bro med fem valv. Det är en av fä broar av detta slag.

Tillbaka till Innehåll

STÅLAGÅRDEN

Stålagården i Mörrums hembygdsgård. Stålagården är en gammal släktgård som är belägen på den ursprungliga bytomten. Det nuvarande bostadshuset är uppfört 1823. Byggnaden förvaltas av Mörrums hembygds- och fornminnesförening och inrymmer ett mindre museum.

Tillbaka till Innehåll

LAXBODEN OCH RÖKERIET

Laxbeden och rökeriet ägs av kronan och ligger vid Parkvägen. Byggnaderna är bland de äldsta i Mörrum. Laxboden är troligen uppförd 1725 efter en brand detta år.

Tillbaka till Innehåll

MÖRRUMS FALL OCH LAXFISKE

Vattenfallet i Mörrum är storslaget och värt att se. Härintill finns de urgamla laxfiskeplatserna. Laxfiske har bedrivits med håv från Kungsbron "Kungsfisket" och på motsatta sidan vid holmen. På motsatta sidan är nu laxakvariet uppfört.

Tillbaka till Innehåll

FISKEBODEN VID FLODEN

Floden är ett gammalt notfiske som tog sin början den 11:e maj. En gammal fiskebod finns bevarad. Tidigare låg det gott om sådana fiskebodar utmed ån. Men de har alla på senare tid blivit förstörda.

Tillbaka till Innehåll

GRAVFÄLTET VID EKESPJÄLLET

Rester av ett järnåldersgravfält finns vid Ekespjället intill Sölvesborgsvägen 100-200 meter norr om järnvägsviadukten. Förr var det ett vackert och imponerande gravfält med skeppssättningar och ättehögar. Under 1800-talet öppnades här ett grustag varvid fornminnet blev förstört.

Tillbaka till Innehåll

GISSELA STRÄTE

Norr om Mörrum finns en väg som kallas Gissela Sträte. Här finns, mitt i vägbanan, en imponerande bautasten. Möjligen har det funnits flera som blivit borttagna.

Tillbaka till Innehåll

LUNDABERGET

Lundaberget vid Vekerums samhälle, strax söder om järnvägen vid vägen mot Klaven, ligger, på höger sida, Lundaberget. Här ser man fem resta stenar med namn inhuggna. Ett minne från år 1838 då fem lärare från trakten samlades där och bildade den första lärarföreningen. En av deltagarna var den välkände Sven Rosenberg från Mörrum.

Tillbaka till Innehåll

OFFERLUNDEN I HALAHULT

Detta är ett av vårt lands märkligaste fornminne. Offerplatsen har, enligt senare forskningar, varit i bruk före kristen tid medan de inhuggna runorna tillkommit först på 1200 och 1300-talen. På olika stenar finns inhuggna' människofötter och djurfötter. Här syns urholkat tråg, genomborrat hål i stenkanten och en rundskål som möjligen kan vara underdelen till en handkvarn.

Tillbaka till Innehåll

Tobak och snus

Redan 1699 fanns i Karlshamn tre tobaksspinnerier. Under hela 1700-talet fanns en mängd små snus- och tobaksfabriker. Dels importerades tobak, dels odlades den i trakten på små täppor (s.k. tobakslyckor). Husen vid Mieån hade ofta tobakslyckor.
Den första och största moderna tobaksfabriken låg 1845 vid Ågatan. Den ägdes av tysken Herman Schmidt, släkt med kommerserådet Wilhelm Schmidt. Fabriken brann ner i juli 1865 men då uppfördes en ny, mindre fabrik. Schmidts fabrik tillverkade mest tobak och cigaretter.
Näst störst var P. Dahlens fabrik, som fanns på 1860-talet. Den tillverkade mest snus. Dahlens snus var känt över hela landet och exporterades även till bl.a. Frankrike. De vanligaste snusen hette Dahlens Lukt och Dahlens Olukt. Den senare var parfymerad och mycket uppskattad vid franska hovet.

Tillbaka till Innehåll

Punsch

Två namn är förknippade med Punsch i Karlshamn:
1 -  C. G. Berg, född 1811. Redan vid mitten av 1800-talet var han en av stadens ledande affärsmän. Han hade bl.a. ett garveri utanför Norreport och ett brännvinsbränneri inne i själva staden. På 1860-talet började han intressera sig för punschtillverkning. Hans fabrik köptes 1876 av L.O. Smith. Brännvinstillverkningen lades ner men punschtillverkningen fortsatte. 1886 försågs flasketiketterna med ett par korslagda svenska flaggor med unionsmärket. Vi unionsupplösningen 1905 försågs de med rena svenska flaggor.

Karlshamns Punschfabriks AB övertogs sedan av Vin och Spritcentralen.Punschtillverkningen fortsatte i Karlshamn till 1935. Sedan flyttades den till Stockholm. Därefter har vissa likörer och fruktviner tillverkats här. Nu är det helt nerlagt.

2- - J.N. von Bergen & Son. De tillverkade först vin. På 1860-talet började punsch- tillverkningen. Den gick mest på export. Filialfabriker startades i Finland, Danmark och Tyskland. Punschen var känd över hela Tyskland som "Schwedenpunsch".
Även Bergen & Son överlät sin tillverkning till Vin och Spritcentralen.

Tillbaka till Innehåll

Brännvin

Redan före år 1863 fanns i Karlshamn flera brännerier, men år 1876 började en ny epok. Då såldes Hellerström och Bergs brännerier till L. O. Smith, den svenske brännvinskungen.
Lars Olof Smith föddes i Kiaby den 12/10 1836. Konsult Carl Smith i Karlshamn tog hand om honom, lät honom gå i privatskola och gav honom sitt efternamn.

Redan vid tio års ålder lämnade L. O. Smith sin välgörares hem för att bli bodpojke hos köpman A.J. Skottsberg. Sedan åkte han till Stockholm och blev en god affärsman. Vid 22 års ålder startade han en grosshandelsfirma. Vid 35 års ålder hade han en årsinkomst på en miljon kronor!! Han hade många strängar på sin lyra. Bl.a. understödde han Nordenskiölds

Spetsbergsexpedition och engagerade sig i "arbetarringrörelsen". Han fick också ett handels- avtal mellan Sverige och Spanien och importerade då råbrännvin från Ryssland och exporterade den till Spanien. Då var han tvungen att ha en spritförädlingsfabrik. Valet blev Karlshamn där han köpte fabrikstomter på västra hamnsidan 1883. Fabriken var igång redan i slutet av 1884. År 1886 öppnade han en stor fatfabrik i Stilleryd. Fabrikerna var de största av sitt slag i hela Europa. Men motgångarna böljade redan 1887. Tyskarna började konkurrera, handelsavtalen tog slut, familjetvister uppstod. Smith dog utfattig 1913 i Karlskrona.

Spritfabriken omändrades till råsockerfabrik 1895.
Hans företag Svenska Spritförädlingsfabriken kom till Reymersholm, som lade ner driften och uppförde "Sojafabriken" 1916 - 1918. L.O. Smith har varit av stor betydelse för Karlshamns industrier.

Tillbaka till Innehåll

Kyrkor

Karlshamn, Carl-Gustafs kyrka

Kyrkans historia är intimt förknippad med stadens. År 1664 fick Karlshamn, eller Bodekull som den hette från början, stadsrättigheter. Namnet Karlshamn erhöll staden år 1666.
Den 13 december 1680 påyrkade borgmästaren i staden, Christoffer Schröder, uppförande av en kyrka och borgarna förklarade sig villiga att tillskjuta medel.

Vem som utformade själva grundplanen till kyrkan, vars grundmurar blev färdiga 1681, vet man inte. Däremot vet man att det fortsatta kyrkbygget utfördes enligt ritningar uppgjorda av landshövdingen i Jönköpings län, generalmajoren Erik Dahlberg. Det är samme Dahlberg som upprättat stadsplanen för Karlshamns stad.

På grund av brist på medel kom arbetet med kyrkans uppförande att gång efter annan avbrytas och först 1693 (det årtal som står angivet på södra ytterväggen) var murarna färdigställda. År 1702 invigdes kyrkan och erhöll namnet Carl-Gustafs kyrka efter stadens grundläggare, Carl X Gustaf.

Kyrkans arkitektur ansluter sig till korskyrkans allmänna utveckling från stormaktstiden i Sverige. Från böljan fanns det klockor i kyrkans torn. Det visade sig emellertid snart att tornets konstruktion var för svag att bära klockor. Av den anledningen byggde man en fristående klockstapel, färdigställd 1760 och belägen nordost om kyrkan.

Dopfunten hör kanske till det som man särskilt lägger märke till, på grund av dess säregenhet. Den är av driven och punsad mässing och härstammar från år 1717 och kan vara gjord i Sverige eller i Nederländerna.

Kyrkan har under årens lopp genomgått många restaureringar. År 1981 målades bänkarna om i rödbrunt och en ny sakristia inreddes vid huvudingången. Den gamla blev till andaktsrum.
Karlshamn, Kastellkyrkan

Tillbaka till Innehåll

LÄS MER

Karlskrona

En övergripande beskrivning av Karlskrona

Läs mer på karlskrona.se

Karlskrona historia

Källa Wikipedia

Tavlan som målades av Pehr Hillerström (1732-1816) visar kung Karl XI när han pekar ut platsen för Carl-Crona. Detta hände när kungen gick i land på Trossö den 19 november 1679. Med sig hade han sina rådgivare Erik Dahlberg, Johan Gyllenstierna, Rutger von Ascheberg, admiral Hans Wachtmeister, admiral Erik Sjöblad and Axel Wachtmeister. (källa)

Suecia antiqua et hodierna.
Erik Dahlbergh ritade ursprungsbilden i sitt verk från ca 1661och skannades av Frdrik J (källa)

Bilden tagen av David Castor

Centrala delen av staden upptogs 1998 på UNESCO:s världsarvslista som Örlogsstaden Karlskrona.

Den ö som Karlskrona kom att byggas på, Trossö, ägdes på 1600-talet av bonden Vittus Andersson. På fastlandet ett par kilometer därifrån fanns under den danska tiden en stad vid namn Lyckå och ett par mil därifrån började danskarna att bygga Kristianopel innan Blekinge blev svenskt 1658. 1679 ägdes ön och intilliggande holmar av åbon Vittus Andersson som tvingades sälja egendomen till staten. Samma år förlades en del av flottan till Karlskrona. Staden låg strategiskt på en ö med en kontrollerad förbindelse till fastlandet och skyddad av öar runt om Trossö där militärbefästningar uppfördes för att skydda flottbasen.

Den 10 augusti 1680 erhöll staden sina stadsprivilegier. Grannstaden Ronneby förlorade sina stadsprivilegier för att gynna handel och tillväxt i Karlskrona, vilket innebar att dess befolkning tvingades flytta. Den nya staden gynnades också av flera års tullfrihet. Skeppsbyggare till den nya flottbasen med dess skeppsvarv hämtades från Österbotten och Stockholm. 1682 byggdes broar som förenade staden med fastlandet. Staden blev ganska snart rikets tredje största stad, näst efter Riga i dagens Lettland och Stockholm. Då staden under lång tid var en sluten militär stad, som i takt med den svenska stormakten sakta vittrade bort, avtog dock tillväxten och staden förlorade mycket av sin betydelse men förblev en stark flottbas. Än idag bedrivs verksamhet på Karlskronavarvet. Det ägs av Kockums.
Under åren 1910-49 fanns elektrisk spårvägstrafik från Amiralitetsgatan i söder till Bergåsa i norr. Idag har tätorten Karlskrona omkring 33 000 invånare, jämfört med 1700 då 10 000 invånare bodde i staden och det bodde 1,3 miljoner i hela Sverige.

Karlskrona som hade isfri hamn året runt, var tänkt att övertaga Stockholms plats som rikets huvudstad men dessa planer realiserades aldrig. Karlskrona var också en av de tre städer i Sverige som judar fick verka i.

LÄS MER

Byggnadsverk som ingår i världsarvet

Materialet till denna är hämtat från Wikipedia

Innehåll

Fredrikskyrkan
Trefaldighetskyrkan
Amiralitetskyrkan
Amiralitetsklockstapeln
Stumholmen

Fredrikskyrkan

Fredrikskyrkan är en kyrkobyggnad i Karlskrona stadsförsamling. Kyrkan är en del av Karlskrona världsarv som blev upptagen på UNESCO:s världsarvslista 1998.

Kyrkobyggnaden

Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Kyrkan, som ligger mitt på Stortorget i Karlskrona, började byggas den 9 september 1720. Första stenen lades av dåvarande landshövdingen Salomon von Otter. 25 augusti året därpå var grundmuren klar, men det skulle dröja till 1744 innan kyrkan kunde invigas. Vid invigningen var dåvarande kronprinsen Adolf Fredrik närvarande. Namnet fick kyrkan dock av kung Fredrik I. Kyrktornen som från början var tänkt att få spiror, blev inte klara förrän 1758. Fredrikskyrkan är en typisk barockkyrka ritat av Nicodemus Tessin d.y. och ersatte den Storkyrkoförsamlingens provisoriska träkyrka på Drottninggatan, kallad Hedvig Eleonora. 1790 brann kyrkan, men den klarade sig betydligt bättre än Trefaldighetskyrkan. Klockornas balkar och takeet hade rasat in, den stora klockan klarade sig dock tack vare att det fanns stora mängder hyvelspån kvar som orgelbyggarna lämnat kvar. Kyrkan restaurerades åren 1805 och 1806. Restaureringen leddes av den kände arkitekten Olof Tempelman. Invändigt har kyrkan restaurerats 1913-1915 (av Axel Lindegren) och 1967-1968. En yttre restaurering gjordes 1997-1998.

Inventarier

Altaret
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

      Dopfunten
      Bilden tagen av       Henrik Sendelbach

Prefikstolen
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Dopfunten är av skulpterad trä och skänktes av skeppsbyggmästaren Gilbert Sheldon vid invigningen av kyrkan. Prediksolen är tillverkad 1854 i nyklassicistisk stil av arkitekt Johan Adolf Hawerman (1812-1885). Altaruppsatsen är betydligt nyare. Den tillkom 1915 och är ett barockaltare med skulpturer av J A Wetterlund.

I södra tornet finns ett klockspel med 35 klockor installerat 1967 av Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna. Klockspelet hörs tre gånger om dagen och är skänkt av advokatenPovel Grönvall.

Kyrksilvret finns bevarat i ett massivt värdeskåp som står under vänstra läktaren i främre delen av kyrkan.

Tillbaka till Innehåll

Trefaldighetskyrkan

Trefaldighetskyrkan i Karlskrona är belägen söder om Stortorget i stadens mitt och är ritad av Nicodemus Tessin d.y. Kyrkan är en åttakantig centralkyrka med kupoltak och mot torget visar den upp en mäktig portik med fyra kolonner. — Stilen, främst kupolen, har Pantheon i Rom som uppenbar förebild.

Bilden tagen av Henrik Sendelbach

När Karlskrona grundades 1680 behövdes mycket arbetskraft för att bygga upp staden. Under stadens första år flyttade många tyskar till staden. Första årtiondet fick de hålla egna gudstjänster på tyska i Hedvig Eleonora kyrka, den provisoriska träkyrka som stadens svenska församling uppfört. 1689 började tyskarna fundera på en egen kyrkolokal och 17 oktober samma år fick de kungens lov att bilda en egen församling i enlighet med de privilegier han givit staden. 3 juni 1697 lades den första grundstenen till kyrkan, det tog dock till 1709 innan kyrkan var så klar att den kunde invigas vilket skedde den 27 juni detta år. Ytterligare 40 år skulle dock dröja innan bygget var helt klart.

I samband med den stora stadsbranden i Karlskrona 1790 brann kyrkan och efter branden stod bara murarna kvar. Kyrkokrummet återuppbyggdes efter de ursprungliga ritningarna men kupolen gjordes lägre, ritad av Olof Tempelman. Målning och träskulpturer utfördes av Johan Törnström.

Trefaldighetskyrkan kallas även för Tyska Kyrkan då den ursprungligen var den Tyska församlingens kyrka. Församlingen bildades 1689 och fanns till 1847 då den gick upp i Karlskrona stadsförsamling.

Tillsammans med Fredrikskyrkan i Karlskrona brukar Trefaldighetskyrkan räknas till den klassiska, romerska barockens främsta monument i Sverige.

Kyrkan är en del av Karlskrona världsarv som blev upptagen på UNESCO:s världsarvslista 1998.

Kyrkans interiör
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Takkupolen
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Altaret
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Dopfunten
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Predikstolen
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Orgelfasaden
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Tillbaka till Innehåll

Amiralitetskyrkan

Amiralitetskyrkan
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Amiralitetskyrkan (Ulrica Pia) är en kyrka i Karlskrona, tillhörande Karlskrona Amiralitetsförsamling. Kyrkan heter Ulrica Pia efter drottning Ulrika Eleonora d.ä. ('pia' är femininformen av latinets 'pius' som betyder 'from'). Kyrkan ligger i sydöstra delen av ön Trossö intill Vallgatan. Kyrkan är en del av Karlskrona världsarv som blev upptagen på UNESCO:s världsarvslista 1998.

Karlskrona stad och örlogsvarv grundades 1679, och 1681 bildades Karlskrona Amiralitetsförsamling. Placeringen av församlingskyrkan, på Trossös sydöstra udde, var fastställd i den första stads- och befästningsplanen från år 1683.

Det är inte säkerställt vem som ritat kyrkan men det är möjligt att arkitekten var generalkvartermästaren Erik Dahlberg. Timret till kyrkan fraktades från Riga, idag Lettlands huvudstad, men på 1680-talet tillhörde staden Sverige och var då rikets största stad med 100 000 invånare. 20 september 1685 invigdes kyrkan och fick då namnet Ulrica Pia, efter Ulrika Eleonora den äldre.

Ursprungligen låg kyrkan innanför den slutningsmur som finns mellan den civila staden och örlogsbasen med varvet. På 1800-talet revs bland annat muren vid kyrkan och ersattes av en mindre bastant mur mellan kyrkan och Örlogsbasen. I kvarteret norr om Varvsgatan finns rester kvar av den ursprungliga muren. Det finns också kvar en stor slutningsmur kring Karlskronavarvet.

Amiralitetskyrkan var liksom Storkyrkoförsamlingens kyrka på Drottninggatan tänkt att vara tillfällig och bli ersatt av en stor stenkyrka. Efter många olika ritningar och diskussioner lades grunden till en stenkyrka vid Amiralitetsklockstapeln på midsommarafton 1760. Till kungens ära skulle kyrkan få namnet Adolf Fredrikskyrkan. Ritningarna på denna kyrka av Carl Johan Cronstedt finns på två plåtar till kopparstick som ägs av församlingen. Pengarna tröt dock och efter 20 år nådde murarna bara en höjd av 14 alnar (drygt 4 meter). Efter ett kungligt brev lades hela byggprojektet ned och kyrkobygget blev en ruin.

1822-1823 genomgick träkyrkan en omfattande renovering, bland annat tillkom lanterninen i mittkvadraten.

Kring år 1850 blev det till sist uppenbart att stenkyrkan aldrig skulle bli av. Resterna av bygget revs och istället väcktes tanken att om det inte var möjligt att få en stenkyrka så kunde ju träkyrkan åtminstone se ut som en stenkyrka likt Fredrikskyrkan och Trefaldighetskyrkan. Därför byttes ytterpanel, kyrkan målades gul och gavs arkitektoniska detaljer i barockstil. Kyrkan förföll sedan en tid, men reparerades 1864.

1875 började åter frågan om en stenkyrkan debatteras, en debatt som fortgick i 30 år då den fick ett slut när Sjöförsvarsdepartementet avslagit församlingens begäran om medel. Efter det fick församlingen istället pengar, som kungen beviljat, till en upprustning av kyrkan som sedan genomfördes 1908-1909. El drogs in och kyrkan fick ett nytt plåttak. En förhall uppfördes framför norra gaveln 1845, ritad av C.E. Wallenstrand. Denna togs bort vid stadsarkitekten S. Ulléns restaurering 1943-1949. 1958 byttes plåttaket ut till ett koppartak. Året därpå fick kyrkan en ny huvudtrappa i ölandssten i samma stil som den gamla och med de gamla räckena.

1974 beslöt ägaren Fortifikationsverket att exteriören skulle rödmålas för att kyrkan skulle få sin ursprungskaraktär. Riksantikvarieämbetet var emot detta, men kyrkan rödmålades ändå 1985.

Tillbaka till Innehåll

Amiralitetsklockstapeln

Amiralitetsklocksstapeln
Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Amiralitetsklockstapeln uppfördes omkring år 1699 och var från början Karlskronavarvets "vällingklocka", tänkt att effektivisera arbetet på varvet genom att ange tiden för arbetet inom varvet.

Klockstapeln ligger mitt i Amiralitetsparken i den sluttning man en gång tänkt uppföra stenkyrkan som skulle ersätta Karlskrona Amiralitetsförsamlings "tillfälliga" träkyrka Amiralitetskyrkan. Kyrkan kom aldrig att bli färdig och träkyrkan kom att bli församlingens permanenta kyrka.

1856 gjordes en yttre renovering då klockstapeln fick hörnkedjor, listverk och halvmånformade fönster. Det var inte förrän 1909 som klockstapeln kom att användas som Amiralitetskyrkans klockstapel.

Det sägs ibland att klockstapeln var tänkt att likna Fyrtornet på Faros, ett av Världens sju underverk.

Tillbaka till Innehåll

Stumholmen

Karta
fram tagen av Henrik Sendelbach

Stumholmen, Karlskrona, ö öster om Trossö, fick redan i befästningsplanen från 1683 rollen som produktions- och provianteringsområde med verkstäder och förråd. Att området upplevs idag som en enda ö är resultatet av utfyllnader mellan Stumholmen, Laboratorieholmen och Bastion Kungshall. Här finns militära byggnader från 1700-talet och fram till 1950-talet.

Stumholmen var en stor arbetsplats till och med 1970-talet men är numera ett civilt område. Bebyggelsen kompletterades i början av 1990-talet med flerbostadshus. Här ligger också det nya Marinmuseum, öppnat 1997, med samlingar och utställningar kring örlogsflottan och varvet, samt en världsarvsportal.

Örlogsstaden Karlskrona upptogs 1998 på UNESCO:s världsarvslista.

1 Kronobageriet

2 Corps de Garde

 3 Slup- och barkassskjulet

4 Västra Villan (Hvite krog)

5 Beklädnadsverkstaden

6 Båtsmakarkasernen

8 Kronohäktet

9 Epidemisjukhuset

10 Marinflygets hangar

11 Bastion Kungshall

Mer information om Stumholmens sevärdheter finns att läsa på Wikipedia

Tillbaka till Innehåll

LÄS MER

Kända personer födda eller bosatta i Karlskrona

Materialet hämtat från Wikipedia

LÄS MER

Olofström

Olofström har mycket att erbjuda dig som turist! I Olofström finns 100-tals sjöar och stora skogsområden som är perfekta för den naturintresserade. Därför erbjuder Olofström ett stort utbud av aktiviteter såsom kanoting, cykling, vandring och fiske. Kända författare som Harry Martinson och Sven-Edvin Salje är födda i kommunen. De har i sina litterära verk inspirerats av bygdens natur- och kulturmiljö.

I Europa är Olofström känt för sin högteknologiska industri med Volvo i spetsen. Kommunen har utvecklats från en bruksort till ett modernt industrisamhälle. Industrin, som har en lång historia på orten, har efterlämnat ett mycket intressant kulturarv.

Olofström har som sagt mycket att erbjuda dig som turist och det är därför vi årligen besöks av ett stort antal svenska, tyska, danska och holländska turister.

LÄS MER

Historia


På denna sida skall historik om Olofström läggas in

Turism

Materialet är hämtat från Olofströms turistbyrå

”Hela landskapet rör sig genom sitt ljus gungar, vinkar eller glittrar med många olika hastigheter i skiftningarna alltefter hur känsligt vatten och växtlighet lyder den flyktiga vinden”
Harry Martinson: Sinnenas sommarlek

Olofström med Skåne i Väster och Småland i norr är Blekinges enda inlandskommun. Olofström har en historisk snapphanebakgrund med skogar och slätter inom sitt nära område.

Vid infarten till Olofström ligger Lilla Holje - Olofströms ursprung.

En av ägarna till Lilla Holje på 1700-talet var Olof Ohlsson, en karlshamnsbo som kom att ge orten dess namn. En herrgårdsanläggning växte fram i Lilla Holje och ”Bruket” började ta form.
I dagens Lilla Holje finns Nebbebodagården på den plats där tidigare herrgården var belägen. Där finns Olofströms Museum, utställningshall, gravkapell, kryddträdgård, utescen och Fotografica-museum. Dessutom är det ett centrum för sport och rekreation - idrottsplats, tennisbanor, bangolfanläggning, motionshall, ridhus, promenadstigar och utgångspunkt för utflykter i Halens naturreservat.
Holjeån ringlar sig fram i dalen nedanför parken i Lilla Holje. I centrala Olofström flyter tre åar samman: Holjeån, Snöflebodaån och Vilshultsån, vilka ger orten dess mjuka och pittoreska karaktär och erbjuder möjligheter till ädelfiske (fiskekort erfordras).

Olofström är känt för att vara en industriort och bland annat finns här södra Sveriges största industri - Volvo.
I gränstrakterna mellan Blekinge och Skåne finns ett eldorado för alla natur- och fiskeintresserade. Det är Sveriges sydligaste vildmark du möter i Olofström. Att vandra på en slingrande skogsstig, att ha korvgrillning vid en spegelblank stilla vattenyta… att stanna upp, vila i nuet och känna sammanhang och delaktighet - kan det bli bättre?

Halen är den största sjön i Blekinge. Den har varit en mycket lämplig utgångspunkt för kanot, cykel- och vandringsturer i och kring det spännande och vildmarksliknande sjösystemet Halen-Raslången-Immeln.
Vi hälsar dig välkommen till Olofström och är övertygade om att du ska trivas här och finna de flesta aktiviteter som du söker hos oss i vår kommun.


Välkommen till Olofströms Turistbyrå - Brocenter

Olofström har som Blekinges enda inlandskommun mycket att erbjuda dig som turist!
Kring Olofström finns 100-tals sjöar och förtrollande skogsområden som är perfekta för dig som älskar vara nära naturen. Kända författare som Harry Martinson och Sven-Edvin Salje är födda i kommunen. De har i sina litterära verk inspirerats av bygdens natur- och kulturmiljö.
Olofström erbjuder ett stort utbud av aktiviteter såsom kanoting, cykling, vandring, Flottfärder, GPS- Äventyr och fiske. Vi vill göra din vistelse här till bästa tänkbara! Har du frågor är du välkommen att kontakta oss!

LÄS MER

Ronneby

Ronneby har en diger och spännande hisoria där delar av den kan läsas under de knappar som finns för Ronnebys historia.

Historia

En övergripande beskrivning av Ronnrbys historia

Ronneby blodbad

Källa: Wikipedia


Ronneby blodbad var en massaker som ägde rum söndagen den 4 september 1564 under det nordiska sjuårskriget.

Svenska trupper anlände den 3 september till Ronneby och gav två gånger Ronnebyborna tillfälle att kapitulera. Ronnebyborna vägrade dock, även om deras position var svag – staden saknade fasta försvarsanläggningar. Troligen väntade staden på undsättning av danska trupper som fanns några mils avstånd västerut, samtidigt som man överskattade sin egen styrka. När de svenska trupperna anföll den 4 september så forcerade de snabbt den palissad som var det enda hindret och började sedan plundra staden.

Efterspel

Ronnebys intagande kom att framställas som särdeles blodig i både svensk och danskt propaganda, dock av helt olika skäl. Svenskarna ville framställa den som en stor seger under Erik XIV:s ledning, som framställs som den store götakonungen vars härskaror vunnit en välförtjänt seger. Detta för att stärka kampviljan hos krigsfolket. Danskarna var å andra sidan intresserade av att framhäva den svenska grymheten för att på så sätt stärka motståndsviljan bland det egna folket. Båda sidor har således förstorat upp vad som egentligen bara var följandet av gammal praxis: en intagen stad var på denna tid utelämnad åt angriparna.

Flera ledande invånare i staden överlevde stormningen, till exempel borgmästaren Birger Jonsson.

Erik XIV:s inblandning

Även om Erik XIV i den svenska propagandan beskrivs som inblandad i stormningen finns det egentligen ingenting som tyder på att han faktiskt varit det. Dagen efter stormningen har han daterat brev i Lyckå, tre mil från Ronneby, och dagen efter det uppenbarligen var på väg tillbaka till Kalmar, där han kunde utarbeta skildringen av segern.

Det finns mer om Ronnaby blodbad

(källa se nedan)

Den gamla kyrkdörren i Ronneby kyrka, som bär spår efter yxhugg och eld. Under Erik XIV:s blodbad i Ronneby 1564 sökte en del Ronnebybor skydd i kyrkan, men slogs ihjäl efter att svenskarna slagit in kyrkdörren.

"-- Kvinnor mördades även. De som låg i barnsäng blev insvepta i dynorna och jämte de späda barnen kastade på elden. Andre små barn blevo med spjut genomstungne, och många värnlösa släpades ömkligen omkring gatorna. De oskyldigas blod befläckade staden och äran av dess erövring. Man hörde icke missnöjets knot utan förtvivlans jämmer, ty olyckan var inte inbillad, nöden var verklig: dess offer tycktes uppfylla jorden, dess rop himlarne."

Professor NH Sjöborg 1792 om Erik XIV:s blodbad i Ronneby

NÄR VATTNET I RONNEBYÅN FÄRGADES RÖTT

Alla krig får förvisso anses som meningslösa, men frågan är om inte det nordiska Sjuårskriget tar priset. En heraldisk dispyt blev upphovet till kriget. Danmark-Norges kung Frederik II envisades med med att föra Tre Kronor i Danmarks vapen, vilket svenske kungen Erik XIV menade var förbehållet Sverige. Erik själv å sin sida förde såväl Danmarks som Norges vapen i sin sköld! Dessutom ville de båda unga, makthungriga monarkerna ha Estland och Livland. Såväl Sveriges som Danmark-Norges riksråd var mot krig men kungarna bestämde, och detta skulle få tragiska konsekvenser inte minst för människorna i Skåneland, som under de kommande sju åren skulle utsättas för oupphörliga svenska härjningståg.

Svenskarna började under hösten 1563 systematiskt ödelägga Blekinge, för att skapa en försvarszon mot det egna landet. Bygderna kring de befästa orterna Avaskär, Lyckeby, Ronneby och Elleholm plundrades och brändes. I slutet av oktober ryckte svenske kungen Erik XIV in i Halland med 13 000 man förutom uppbådade bönder och belägrade Halmstad. Fästningen under befälhavaren Paul Huitfeld vägrade emellertid ge upp trots att svenskarna skjutit sönder murarna mellan Norreport och blockhuset. Efter att stadens försvarare slagit tillbaka fem svenska stormningsförsök avbröts belägringen och trupperna drog sig tillbaka mot den svenska gränsen, men de gjorde det under den svenske kungens paroll "Bränn! Plundra! Slå ihjäl!", och lade bl a det gamla Halmstad, Övraby ("den övre staden") i aska. De retirerande svenskrna upphanns emellertid av den danska armén vid Mared utanför nuvarande Oskarström där de förlorade hela sitt artilleri och flydde i oordning uppför Nissanstigen. Kvar på valplatsen låg omkring 2 000 döda, varav merparten var svenska soldater.

De första snapphanarna
Under hösten beordrades skåningen Mikkel Pedersen Gønge att med sina hakeskyttar, en nationell frivilligkår till hembygdens försvar, "vogte Grænserne i Gønge, Willands og Nørre-Åsbo hærreder" och att i "grænseegnene gøre Fjenden den afbræck, han mægtede". Det är här man för första gången stöter på ordet "snapphanar", ett skällsord som svenskarna använde om Mikkel Pedersen och hans hakeskyttekompani, och hädanefter skulle bruka som beteckning för allt motstånd de stötte på i form av beväpnade bondeskaror.

Vid årsskiftet 1563-64 gav Erik XIV sina svenska avdelningar order om att efter bästa förmåga härja och bränna längs hela gränsen mot Skåneland. Den svenske befälhavaren Nils Persson Silfversparre bröt då in i Skåne och plundrade och brände från Göinge i väster och nio mil österut genom Blekinge. Det enda motstånd svenskarna mötte var skånska och blekingska bondeförband som försökte bromsa massakrerna.

En annan svensk styrka under Knut Håkansson Hand ryckte in i norra Halland och plundrade och brände hela trakten kring Kungsbacka och Falkenberg. Något motstånd stötte svenskarna inte heller på här, och de kunde återvända till Sverige rikt lastade med byte och omkring 500 skåneländska fångar.

Ronneby blodbad
I augusti trängde Erik XIV in i Blekinge med 5 500 man fotfolk och 2 400 ryttare. Således en betydande här, som dessutom skulle föda sig själv i det olyckliga Blekinge. Svenskarna mötte också ett förbittrat motstånd från bönderna. Relationerna berättar att de soldater som kom efter under marschen höggs ned och hängdes upp i träden. Som straff för det beordrade Erik XIV 160 ryttare och ett hundratal bösseskyttar att bränna och plundra på ömse sidor om härens väg mot Ronneby.

Staden Ronneby intogs den 4 september genom stormning, och efter stadens fall satte svenskarna igång ett fruktansvärt blodbad på allt levande i staden. Ingen skonades utan alla stadens invånare, 2 000 barn, kvinnor och män höggs saklöst ned. Svenske kungen Erik XIV skrev efteråt förtjust i ett brev: "ett väldigt mord, så att vattnet i älven var rött som blod utav de döda kroppar". Han skrev att man kunde sticka ned "fienderna", dvs den värnlösa civilbefolkningen "som en hop vilda svin och skonade ingen man utan slog ihjäl alla varaktiga (vapenföra) så att i staden blev mer än två tusen man om halsen utom några kvinnor och barn, dem finnarna slog ihjäl".

Etnisk rensning
Efter massakern plundrades staden, och sattes sedan i brand. När svenskarna sedan tågat "från denne ohygglige utsikt af rykande ruiner och vanskaplige lik" begav sig Erik XIV till Kalmar efter att ha beordrat Klas Kristersson Horn och Charles de Mornay att "röva, bränna och ihjälslå för fäfot från Åhus upp till Ronneby upp mot svenska gränsen allt levande, män, kvinnor och barn". Målsättningen för Erik XIV var en total utrotning i Blekinge av den ursprungliga befolkningen för at ge plats åt en rent svensk befolkning. De eventuellt överlevande blekingarna skulle föras samman till Kalmar för vidare transport till Stockholm. "För det är bättre att ha ett öde land än ett fiendeland", skrev den svenske kungen.

Ordern blev en hemsk upplevelse. Alla Blekinges städer plundrades och lades i aska: Elleholm, Sölvesborg, Avaskär och Lyckeby, liksom Åhus i Skåne. Men svenskarna fick snart skudda landets stoft från sina skor, ty en dansk styrka under Günter von Schwartzburg på 14 000 man inledde ett anfall mot Kalmar. Men svenskarna hade då avbränt och förstört allt i landsändan. Enligt en allmogebeskrivning till Frederik II är allmogen i dessa bygder nu helt utblottad och den större delen mankön ihjälslagen. Den danska hären drog plundrande och brännande fram genom Småland under tåget mot Kalmar, men stötte på hårt motstånd från småländska bondeuppbåd. Den tilltänkta överrumplingen av Kalmar misslyckades och hären drog sig då tillbaka till Skåneland.

Klas Horns mordbränder
I början av tredje krigsåret 1565 drog Klas Kristersson Horn in över den halländska gränsen. Detta tåg gick endast ut på plundring, mord och brand. Svenske kungens order till Horn var att döda "höga och låga, det bästa Gud giver nåden till". Horn brände Laholm och hela trakten mellan Lagan och Nissan. Sedan fortsatte plundringståget söderut och Horn lät plundra och bränna Båstad och Ängelholm liksom hela landsbygden kring Helsingborg. Det enda motstånd svenskarna stötte på var bondeuppbåd som förgäves försökte hindra deras framfart.

Massakern i Varberg
I augusti intog en svensk styrka på omkring 14 000 man Varberg, vars omgivningar redan i mars utsatts för svåra härjningar av en svensk belägringsstyrka. Svenskarna "anställde ett förskräckligt blodbad bland de stridbara försvararna; dock skonades gubbar, qvinnor och barn, jemte 150 utländska knektar, bland hvilka befann sig den sedermera så ryktbare Pontus de la Gardie, som blef fången." Stadens präst halshöggs framför kyrkans altare. Efter att staden plundrats lades den i aska. Efter ett plundringståg mot Halmstad återvände svenskarna till Varberg där fästningen intogs varvid hela besättningen med undantag för kommendanten Hans Holk och några andra adelsmän, dödades.

Efter att 5 000 svenskar och 3 000 danskar stupat i slaget vid Axtorna nordöst om Falkenberg beordrade svenske kungen i början av 1566 Jakob Hästesko till ett hämndtåg mot Göinge där Vanås lades i grus och aska liksom de närmsta socknarna Gryt och Knislinge. Danske kungen lät naturligtvis inte de svenska härjningarna vara obesvarade, och hans knektar for fram med lika stor grymhet i de svenska gränslandskapen. De svenska krönikorna berättar om hur de tyska legoknektarna i den danska hären roade sig med att skära av tungorna och brösten på de svenska kvinnor de fick i sitt våld och att de skjöt till måls på sina fångar. T ex gick Daniel Rantzaus styrkor i juli över riksgränsen in i Västergötland och brände slotten Torpa, Läckö och Orreholm och ödelade Bogesund, Falköping och Skara med bygderna runtomkring.

Daniel Rantzau lyckades göra en kraftig framstöt mot det centrala Sverige när han i oktober tog sig brännande och plundrande fram med en här på 8 500 man till Jönköping, som lades i aska. Därefter anträddes färden mot Östergötland där alla städer brändes - somliga av hans egna trupper, andra av svenska styrkor för att danskarna inte skulle kunna utnyttja städerna som kvarter. Bönder som räddat hus och hem mot brandskatt hängdes av svenskarna som "landsförrädare". I januari 1568 drog sig Rantzau tillbaka mot Danmark. Återtåget till Skåne är en av krigshistoriens märkligaste bedrifter. Rantzau lyckades på tre veckor med små förluster ta sig genom Holavedens klyftor, över Sommens is, över klippor och genom de vintriga svenska urskogarna ta sig igenom det fientliga landet, ständigt antastad av svenskt krigsfolk och svenska bondeskaror. I februari 1568 stod Rantzau i Skåne och bedriften gav honom evig militär ryktbarhet

Villands härad låg i rök och eld
I samma månad ryckte Erik XIV in i Blekinge mot Göinge tillsammans med sina bröder hertigarna Johan och Karl, "öfverallt plundrande, brännande och mördande". Sölvesborg som nyss varit återuppbyggt efter katastrofen 1564 gick åter upp i lågor. Svenske kungen hade även Halmstad på sin önskelista, men därav blev det inget. En svensk styrka kvarlämnades i Halland för att plundra och bränna ända ned mot Ängelholm.

I november återtog danskarna Varbergs fästning och samtidigt som de bästa dansk-skånska styrkorna låg vid Varberg föll påpassligt svenska trupper under hertig Karl och Pontus de la Gardie in i nordöstra Skåne som ödelades helt och hållet. Åhus, Vä, Sölvesborg och Ystad plundrades och brändes med sina omkringliggande bygder. Hela Villands härad stod i lågor "så att där var sådan stor tåga och rök, då allt det häradet brände, att ingen visste, om det var dag eller natt."

Oavgjort krig
Fred slöts i Stettin den 13 december 1570. Kriget hade slutat "oavgjort". Den Nordiska unionen upplöstes formellt, medan Sverige återfick Älvsborgs fästning mot en lösen på 150 000 riksdaler. Samtidigt fick svenskarna avsäga sig kraven på de dansk-norska landskapen Jämtland, Härjedalen samt Gotland. Kriget började med tvisten om Tre Kronor i Danmarks riksvapen. Hur blev det med den frågan då? Jo, de tre kronorna finns kvar i det danska riksvapnet än idag!

Encomion Regni Daniæ 1654 om massakern i Ronneby:

"Paa denne Byes Borgere oc Indvaanere indlagte de Svendske sig ingen Aere eller berømmelig Nafn/ udi den sin Aars Krig imellem Danmarck oc Sverrig som Kong Erick førde/ thi der Krigs-Folck fick denne By ind/ siges at de bedrefve der it u-hørligt Mord/ som Christne icke sømmede/ baade vaa Mand oc Qvinder/ Piger oc Børn/ som icke soarede/ hvercken Gamle eller Unge/ Sogne-Præsten som de ihielslog i Kirckedøren/ oc Qvinder som løbe paa Gaden der Byen var indtagen/ med deris spæde Børn udi Armene/ oc de der laa udi Barsel-Seng/ tog Knectene deres spæde Børn oc kaste dem påå Ilden oc Moderen sloge de ihiel/ oc der de Rædelige oc oprictige Lydske Knecte saa deres ynckelige Mord/ ginge de til Feltherrren/ oc hannem haardelig tiltalet oc sagde/ at de tilforn hafde tiendt udi mangen Krig baade hos Tyrcken og de Christne/ men akdrig hafde de seet saadant Mord at være beganget/ som der nu skeede/ da bleff strax Trommen omslagen/ at ingen skulle ihielslaaes/ men at tages fangen/ oc føres ind udi Sverrig/ hvor aff Byen udført til Svendske Leyren nøgen uden deris Skiorter oc Sercker/ foruden Hoser oc Sko paa Benene/ oc der de kom udi Leyren/ viste de icke andet/ end at de skulle aflives/ da gick der Bøn for dem til Kong Erick aff hans Krigs Raad/ saa gaff hand dennem deris Liff/ oc bleff udraabt at de skulle indføres udi Sverrig/ der at trelle alle deris Liffves Dage".

Källor

Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning"
"Skåneland ur det fördolda"

Jonny Ambrius "Skånes historia i årtal"

Folke Hellberg "Skånes historia"

K Arne Blom & Jan Moen "Snapphaneboken"

Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Gustav Vasa och hans söner och döttrar"

LÄS MER

Midsommarfirande på Johannishus gods i början av 1900-talet

 

Ljuspunkter under den gamla statartiden var de midsommar- och höstfester, som anordnades på godset. När man ordnade till midsommarfest fick på förmiddagen arrendatorer och torpare köra grus till alla gångar och vägar i parken samt snygga upp. Kvinnorna samlades för att kläda majstången, som placerats i parken, med löv, blommor och kransar. På eftermiddagen samlades alla fideikommissets underlydande, arbetare, torpare, arrendatorer och tjänstefolk till dans och bjöds på kaffe med. dopp. Efter kaffet samlades man vid utdelningen av midsommarbullarna, en händelse som många såg fram emot. Bullarna var stora som en mindre brödkaka, bakade på vetemjöl och rågsikt och kryddade med anis och fänkål. Som nybakade var de mycket goda, men då varje familjemedlem skulle få en sådan bulle, och man därför i god tid måste börja baka dem, c:a ett tusental bullar gick åt, kunde det hända att de vid utdelningen var tämligen torra. Ladufogden. som hade hand om utdelningen, fick många diskussioner om hur många bullar varje familj skulle ha. Hans lista var inte alltid aktuell, nyfödda var inte införda och utflyttade inte avförda, men kunde man tillskansa sig en bulle extra, så inget ont i det. Allt löstes denna dag, och snart traskade far i huset hem med bullarna eller gömde dem i vagnen, som var uppställd på gården.

Nu hade allt fler samlats vid majstången. Ladufogden tog befälet och folket tog tag i linor och saxar, och snart var ”resen”, c:a 18 meter lång, på rätt köl. Musikkåren, ”Stormusiken”, från Karlskrona spelade upp en schottis, och efter en stund var dansen i full gång, omväxlande med lekar. Efter någon timmes dans och lek ställde musikkåren upp för avtåg till ”Flaken” (dansbanan) med ladufogden före och alla barnen närmast efter musiken. Där fortsatte, dansen till gryningen, först till mässingsorkesterns toner och därefter till dragspelets. På kvällen bjöds på öl, som tappades från stora fat, till alla som kunde tränga sig fram. Det var god åtgång, ty det var inte alla dagar man fick dricka så mycket öl man ville. Det gick också mycket livligt till. Nu fick man mod att tala ut med såta vänner och alltid blev det liter smågruff.

Midsommar på Johannishus var fram till 1920-talet besökt av folk inte bara från Edestad, Förkärla och Hjortsberga utan även av intresserade från omkringliggande socknar som Tving, Fridlevstad och Listerby. Man ansåg denna fest som sommarens största evenemang i trakten. Det var inte bara midsommarlek på godset. Även andra avslutade arbetsperioder gav anledning att firas. Det var vårlek, slåtterlek och höstlek.. Den sistnämnda ansågs särskilt attraktiv. Efter förplägnad avfyrades ett ståtligt fyrverkeri, som beundrades mycket, inte minst av småpojkarna, som tyckte om, när det smällde.

LÄS MER

Sevärdheter

En förteckning över sevärdheter i Ronneby

Välkommen Till Heliga Kors kyrka

 

 

Innehall

Byggnadshistorien i korthet Den äldsta portalen Petrus som påve Stjärnvalvets gåta En hyllning till Magnus Smek? Den korsfäste Kristus Spåren av svenske kungens knektar Sponsoms logotype Målad predikan Schlüters epitafium Det predikade ordet Renässansprakt Målade fönster Bonden Jöns Dödsdansen Byggnaden och inventarierna – en kronologisk sammanfattning

Stadskyrkan i Ronneby, Heliga Kors kyrka, tar årligen emot ett stort antal besökare från när och fjärran, och detta
är en stor glädje både för staden och för oss som är verksamma inom Svenska kyrkan i Ronneby. Vi hoppas att den här publikationen skall vara till glädje och
inspiration under besöket.

Mitt i 1200-talsstaden, som dess enda bevarade
medeltida byggnadsverk, reser sig
den mäktiga vita kyrkan. För främlingen
som gästar Ronneby är det självkart

att han gör ett besök i kyrkan, vandrar bland minnesmärkena, undrar över betydelsen av kyrkans symboler och vilar i stillheten. För oss som bor och lever här är det lika naturligt att söka den svala friden under valven, känna närvaron av
gångna tider och försjunka i kyrkorummets stämning och skönhet även när ingen gudstjänst pågår.

Heliga Kors kyrka, med sina äldsta delar från slutet av 1100-talet och fullbordad
under 1400-talet, är den förnämsta

medeltida byggnaden i Blekinge och innehåller samtidigt länets största samling av enässanskonst. Den överdådiga kalkmålnings-dekoren och rikedomen på hög-klassiga konstföremål i kyrkan,
inte minst dess bestånd av prakt-fulla familjeepitafier, berättar om en avhållen borgarkyrka i en rik dansk köpstad med en dramatisk historia.

Hoppas att kyrkan och historien skall fascinera dig så att du berättar om den för dina vänner och själv återvänder hit.

Byggnadshistorien i korthet

Den innersta delen av kyrkan - långhuset och halva koret - är äldst, byggt i kluven gråsten under
1100-talets slut. Ungefär femtio år senare, när Ronnebys utveckling till stad pågick, byggdes de
stora korsarmarna åt norr och söder, i samma material men nu med tegelomfattning kring muröppningarna.

Kyrkan gotiserades under den tidigare delen av 1300-talet genom att avancerade ribbvalv slogs i hela kyrkan, koret förlängdes och blev rakslutet och sakristian byggdes. Den sista byggnads-perioden inföll under 1400-talets andra hälft, då det breda västtornet i tegel kom till, sakristian fick sitt vackra gavelröst och ett par karakteristiska, bastanta strävpelare byggdes för att stödja södra korsarmens gavelmur.

Den äldsta portalen.

De oförändrade detaljerna från den äldsta kärnkyrkan är inte så många idag, men inför den här portalen samt ett romanskt fönster på korets nordvägg och ett igensatt, smalt rundbågsfönster med granitomfattning, utvändigt synligt över Södra vapenhuset, står vi öga mot öga med byggnadsdetaljer på ursprunglig plats som kom till för snart niohundra
år sedan! Det hantverkarna då med sina verktyg tillverkade och sammanfogade fyller ännu sin gamla funktion. Portalen är utförd helt i granit. Den okände stenmästaren har dekorerat det halvrunda
tympanonfältet med ett kors och två heraldiska liljor i halvcirklar.

Petrus som påve.

Det mesta av kyrkans kalkmålningsdekor härrör från 1500-talets slut och 1600-talets början, alltså renässanstid. Men dessförinnan har en äldre generation kalkmålningar funnits av vilka man kan se några ramknackade figurmotiv, främst i norra korsarmen. Mest dominerande och bäst bevarad av dessa är den stora målningen av Petrus framställd som påve.
Han tycks sitta på något slags tron och håller i ena handen en bok, i den andra en jättelik nyckel. På huvudet bär han en treringad tiara. Målningen är från slutet av 1400-talet, liksom S:t Jörgens strid med draken under fönstret på samma vägg, några andra fragmentariska bilder och ett par konsekrationskors.

TILLBAKA

Stjärnvalvets gåta

Under 1300-talets början slogs tegel-valven i kyrkan. Troligen skall man se detta som den unga stadens första manifestation av kommersiell fram-gång. Arbetet har varit kostsamt och så tekniskt avancerat att utländska murmästare måste ha anlitats. Sju
av de åtta valven är kryssvalv med ribborna elegant utformade med klöverbladsgenomskärning.

I norra korsarmen förbryllas man
emellertid av ett annorlunda, omkring 150år yngre och betydligt mer kompli-cerat stjärnvalv. Vad har hänt? Skall kanske det modernare valvet sättas i samband med de politisk-ekonomiska svårigheter som under 1300-talet drabbade Ronneby och kanske för-hindrade avslutandet av valv-slagningen förrän under 1400-talet?

Den Korsfäste Kristus

Krucifixet har fram till år 1842 haft sin plats i triumfbågen till koret. Den stora, naturalistiskt snidade och målade skulpturen
från 1400-talets slut har idag äran av att vara denna gamla kyrkas enda medeltida föremål! Orsaken är plundringen av kyrkan vid Ronneby blodbad
under Nordiska sjuårskriget år 1564. Särskilt stort värde har man dock förr inte satt på triumfkrucifixet; i en förteckning
av i ”Ronneby kyrka befintliga Antiquiteter och Minnesmärken” från 1830 framhålls utan omskrivningar eller synbar
vördnad för symbolvärde och ålder att det ”… borde för dess rysliga utseende nedtagas”. Så skedde också i mitten av
1800-talet och först 1911 sattes det ånyo upp, då på sin nuvarande plats.

En hyllning till Magnus Smek?

I vart och ett av södra korsarmens fyra hörn vilar valvribborna på skulpte-rade konsoler i form av djur- och änniskohuvuden,
tillkomna vid alvslagningen
under 1300-talet. I de båda inre hörnen har ett lejon och ett mera bestämt
fabeldjur avbildats, i de yttre har skulpturerna
mänskliga drag. Bildens porträtt i sydösthörnet är mest intressant. Det

är noggrannare utmejslat än de andra, ett krönt huvud som har tagits för en kvinna, men vars ansikte mera tyder på en ung, möjligen skägglös man.

Vad motsäger att det avbildar, och därmed hyllar, den svenske kungen Magnus Eriksson, som 1332 övertog makten i Skånelanden för en tid, just i det skede arbetena i kyrkan pågick?

>

Spåren av Svenske Kungens knektar.

I nedre delen av långhuset, vid den igensatta norra porten, finns en gammal dörr uppsatt, brand-skadad i nedre delen och med tydliga huggmärken. Genom
den tog sig Erik XIV:s knektar in i kyrkan den förfärliga söndagen den 4 september 1564, då kungen iscensatte sitt överfall
på staden och dess befolkning, det som har kallats Ronneby blodbad och var den avlidne Gustav Vasas hämnd genom
sonen Erik på stadens upp-trädande under Dackeupproret drygt tjugo år tidigare. Två
tusen personer mördades, även inne i kyrkan, därav många kvinnor och barn. Själva
staden skattades på ett väldigt byte och brändes sedan ned, utom kyrkan som besudlad
och utplundrad stod kvar. Svensk
historieskrivning har i det närmaste förtigit denna enastående händelse!

Sponsorns  logotype

Om kyrkans medeltida kalkmålningar bara finns kvar i fragment så är mål-ningarna från renässansen å andra sida de rikaste i sin period i Sydskandinavien.
De har en gång täckt hela kyrkorummet; idag är det framför allt i koret och södra
korsarmen vi kan njuta av överdådet av blad och rankor omväxlande med språkband (bibelcitat på latin och danska) samt intressanta figurmotiv. Genom två kungliga brev från 1575 och 1582 tog
Fredrik II ekonomiskt ansvar för kyrkans restaurering efter Ronneby blodbad
genom att överlåta kronans tull, accis och korntionden till stadens borgmästare
och råd för ändamålet. Och precis som vår tids spon-sorer placerar sin logotype
vid objektet lät Fredrik måla sitt danska riksvapen i korsmittens ena valvkappa
– den synligaste platsen i kyrkan.

Målad predikan.

I ett nät ligger en nästan naken man.
Rep är bundna vid hans lemmar och bål, i vilka företrädare för onda och goda krafter drar allt vad de orkar för att vinna
honom för sina syften. Han föreställer människan, och bilden vill visa oss hur vi slits mellan det goda och det onda.
Djävulen agerar i helvetets lågor, döden kallar ur en öppen grav. CARO, köttet och dess lustar i en naken kvinnas gestalt drar i honom, och så gör MUNDUS, världen eller världsligheten, representerad
av den förmöget klädda kvinnan med såväl ett gediget stenhus som ett ståtligt skepp bakom sig. Men mannen
sträcker sin högerhand mot frälsningen och Kristus med korset och får så kraft att stå emot. Kalkmålning från 1580-talet i västra korvalvet.

Schlüters epitafium

Kyrkan präglas påtagligt av de påkostade epitafier, minnes-tavlor, som det ledande
borgerskapet smyckat den med från 1580-talet och framåt och som ocksåär personhistoriskt intressanta. Det fyra meter höga epitafiet över borgmästare
Herman Schlüter (1572-1635) med familj är ett av de praktfullare, uppsatt efter
hustrun Catharinas död 1636. På det nedre bildfältet ser vi, förutom makarna, sönerna Herman, Henrik, Johan och Elias
samt dottern Margaretha. Hon, hennes bror Herman och föräldrarna var avlidna
när tavlan kom till och bär därför små röda kors i handen. De övriga bilderna visar Jesu gravläggning och uppståndelsen.
Malmkronan från 1614 är också en schlütersk donation.

Det predikade ordet.

blev efter reformationen 1536 ett huvudinslag
i gudstjänsten. Det gjorde två nya anordningar nödvändiga i kyrkorummet:
en upphöjd talarstol och bänkar för menigheten
att sitta på. Den nuvarande predikstolen från 1640-talet är ett praktarbete av tyskt eller skånskt ursprung, efter
förebild av predikstolen i Helsingborgs Mariakyrka från Statius Ottos verkstad i
Lüneburg. I inramade, rikt skulpterade fält på korgens sidor finns friskulpturer
av de fyra evangelisterna och Paulus. I de sex hörnen symboliseras lika många
dygder, nämligen från norr: kyskheten, kärleken, rättvisan, måttligheten, styrkan och visheten. Här ses Justitia, rättvisan,
med svärd och vågskål, till vänster kärleken,
Caritas.

Renässansprakt

Bilden, tagen från långhusets sydvägg in i koret ger en provkarta på de olika
yttringar av renässansens konstuppfattning, i regel av riksintressant klass, som
kyrkan kan uppvisa. Altaruppsatsen, som förärades kyrkan 1652 av ”borgmästare,
råd och menige borgerskap i Ronneby”är ett av de främsta alstren av broskverksstilens
snidarekonst i södra Sverige.
Till vänster i koret hänger köpmannen Knud Pedersens praktfulla epitafium från 1637 och längst till höger den minnestavla hans svåger Jesper Schov 1646 tillägnade minnet av sin hustru Catharina.
Ljuskronan i koret skänktes till kyrkan av paret Johan och Maria Kerhasen i Lübeck år 1672 - ett av många exempel
på tät förbindelse med de tyska östersjöstäderna.
I förgrunden en ljusarm i malm
från 1610. Korets alkmålningar välver sig över det hela.

ANNA LAWESDOTTER SKOUG

Målade fönster.

De båda målade fönstren i korets södra vägg är av sent datum, 1955, och har Halmstadgruppens Erik Olsson till upphovsman. Förutom olika händelser ur Jesu liv, hans död och uppståndelse,
framställs i de båda fönstren såväl

Heliga Kors Kyrka som personer som haft betydelse för den lokala historien i skilda tider. Där kan man se biskop
Egino i Dalby som kristnade Blekinge på 1000-talet och den martyrförklarade
danske kungen S:t Knut, vars gille nu

som på medeltiden finns i Ronneby. Och på det västra fönstret ser vi S:t Erik samt den berömde ronnebysonen,
ärkebiskop Haquin Spegel.

TILLBAKA

Bonden Jöns

Utlagda i kyrkans gångar eller uppresta längs väggarna i koret och Södra vapenhuset
finns närmare sextio grav-stenar. Från medeltid fram till år 1811 lät de mest prominenta stads- och sockenborna be-grava sig i inköpta gravplatser i
kyrkan, och hela ytan under kyrkgolvet upptas av mer än femtio gravar och gravkamrar. Den äldsta gravstenen ligger
som skiva på högaltaret och tillhör Jens Holebeke, en krigs-man som dog sex dagar efter pingst 1354. Här en annan
sten i södra korsarmens gång: ”DENNE STEN TILHÖRER JÖNS BROMMESON I ETTEBRO A(nn)o 1704” – ett av ganska få exempel på en bonde med gravplats inne i kyrkan, där annars borgare och präster dominerar.

TILLBAKA

Dödsdansen

I en lång, mycket skadad kalk-målning på korets sydvägg uppträder en rad dansande par. Klädseln visar deras olika
samhällsställning, gemensamt är däremot att de alla har ett benrangel som danspartner.
Målningen vill visa hur döden
inte gör någon skillnad utan ”dansar med alla stånd”. Det egentligen medeltida motivet har här tagits upp på 1580-talet,
troligen med anledning av blod-badet och som inslag i en ildstrid som Fredrik II för med den svenske kungen Johan III

– Fredrik har samtidigt på mot-satta korväggen, som kontrast till fiendekungen, låtit porträttera sig själv som ”En Christen Ridder”. En berömd dödsdans-målning har funnits i Marienkirche i Lübeck, en finns i Tallinn och en i Mästerby kyrka på Gotland.

Byggnaden och inventarierna / En kronologisk sammanfattning

Medeltid

Som byggnad är stadskyrkan i Ronneby alltigenom medeltida, endast det lilla Södra vapenhuset är senare byggt. Likväl skiljer det mer än tre århundraden mellan
tillkomsten av kyrkans äldre och yngre partier. Byggnadsperi-oderna markeras på ritningen sidan 3 genom olika rastrering
av murarna.

Under slutet av 1100-talet, ett sekel efter kristendomens införande, ungefär när den
territoriella indelningen av landet i socknar genomförts, byggdes kyrkan. I begynnelsen har den varit en romansk gråstenskyrka
med långhus, kort kor och absid
samt ingångar i norr och söder. Under 1200-talet, när byn Ronnebys tillväxt och utveckling småningom gjorde att platsen
fick stadsprivilegier, skedde en tillbyggnad av kyrkan med de båda stora korsarmarna.
Byggnadsmaterialet var också här kluven gråsten och stilen romansk med smala rundbågiga fönsteröppningar, men till skillnad från kärnkyrkan har dörr- och
fönsteromfattningar nu utförts i tegel – det nya materialet.

Nu tillkom också ett par sidokapell i vinklarna mellan koret och korsarmarna. Två genmurade portaler i den sydöstra vinkeln är det enda kvarvarande spåret av
dessa kapell.

Ekonomisk framgång, främst baserad på tillgången på sill och lüneburgersalt som gav en åtrådd exportvara till det katolska Europa med dess fasteregler, gav Ronneby borgerskap resurser att under 1300-talets början ånyo börja bygga på sin kyrka. Den gotiska
stilen hade nu gjort entré och de arkitektoniska kraven förändrats. Korabsiden revs, koret förläng-des till det dubbla och blev
rakslutet i öster, och på norr-sidan byggdes sakristian. Kronan på verket blev att de gotiska
kryssvalven i tegel slogs i hela kyrkan. Vissa tecken kan tyda på att detta arbete inte helt hann avslutas innan 1300-talets
kriser till följd av politisk och ekonomisk oro och den stora pesten, ledde till att man
fick annat att tänka på. Ett av kyrkans valv, det i norra korsarmen, har nämligen byggts
först omkring 150 år efter de andra, vad än orsaken till detta kan ha varit.

Under medeltidens sista århundrade gynnades Ronneby åter av god ekonomisk medvind. Hanseatiska köpmän var dagliga
inslag i stadsbilden, skrån och gillen verkade och den första högre läroanstalten i Blekinge, Ronneby latinskola, inrättades.

Och nu efter 1400-talets mitt beredde man sig för bygget av det breda västtorn med
vilket man ville fullborda kyrkan som arkitektonisk enhet. Det byggdes i tegel och när det stod färdigt hade byggnaden fått
den yttre gestalt den har än i dag.

Några utvändiga inslag som tillfogades när tornbygget var avslutat eller omkring år 1500 var de två iögonfallande strävpelarna
vid Södra korsarmen, sakristians
vackra trappgavelröst med dess tegelblinderingar samt en säregen trapp- och nisch-anordning vid tornets södra mur
som antas ha varit en yttre predikstol och under katolska tiden även fungerat som
”rendez vous för avlatskrämare”.

Renässansen & därefter.

Under 1500-talets förra älft kunde Ronnebyborna gläd-jas åt sin stora och vackra kyrka, helgad åt S:t Laurentius och med en påfallande rikedom sido-altaren, däribland det tyska broderskapets altare, bekräftat av ett påvebrev år 1400. Något förändrades väl helgedomen efter
reformationen 1536, innan den 1564 hemsöktes under Ronneby blodbad. Att
kyrkan då blev fullständigt utplundrad vet vi, men däremot inte hur skadad den som byggnad kan ha varit.

Om Erik XIV möjligen trodde att han ödelagt Ronneby för gott drog han dock för-hastade slutsatser. Ur stadens ruiner har tecken på ny ekonomisk aktivitet spirat redan det närmaste året och återuppbyggnaden
var snart i gång. För yrkans del tog kungen, Fredrik II, ett viktigt initiativ när han 1575 och 1582 ställde kronans medel till för-fogande för en mycket påkostad restaurering, där det mest spektakulära
inslaget är de berömda kalkmålningarna.

Tankeväckande figurscener och mängder av kartuscher och språkband på danska
och latin omväxlar med utfyllande rankor, blad och blommor. Målningarna är unika i hela ydskandinavien och sannolikt vidare än så, men vi känner inte mästaren till namnet.

Enskilda insatser för yrkans försköning börjar bli synliga från omkring 1580, främst i form av epitafier. På ett och ett halvt årtionde var väl-ståndet på
många håll tillbaka i de återuppbyggda
köpmanshusen. Och den kommande utvecklingen under 1600-talet gynnade
Ronneby och dess handel än mer. Det var nu staden uppgavs ha 300 borgare och nämndes som en av de mest betydande i Skåneland. Den renovering och utsmyckning av kyrkan som kungen inlett fullföljdes
nu av ronnebyborna själva, både kollektivt och enskilt, med konstföremål av yppersta märke. Särskilt gäller detta predikstolen från 1640-talet och den
oöverträffade altaruppsats i broskverksstil som det samlade borgerskapet 1652
förärade kyrkan. På deras efter hand allt större och mera exklusiva epitafier kan vi se de främsta aktörerna i stadens handel och näringsliv vid den här tiden: Knud Pedersen, Jesper Schov, Herman Schlüter
med flera. Av kyrkans ljuskronor, ljusplåtar
och ljusarmar är de flesta enskilda donationer från 1600-talet, vilket också
är fallet med en mängd andra inventarier
och konstföremål av skilda slag.

Efter Roskildefreden 1658 och övergången till Sverige försämrades Ronnebys
ställning, och i och med Karl
XI:s beslut att anlägga örlogsstaden Karlskrona år 1680 offrades Ronneby till
förmån för den nya staden. Först 1882återupprättades stadsvärdigheten. Kyrkan
fungerade under dessa två århundraden som en ovanligt exklusiv ockenkyrka
utan att några större förändringar
genomfördes, och man kan kanske till och med förmoda att församlingens svagare ställning kan ha skyddat den från vad det ofta pietetslösa 1800-talet
annars kunde ha haft i beredskap. Tjugo
medeltidskyrkor revs i Blekinge under samma tid…

Klockor och orglar.

Kyrkans tre klockor hänger i tornet. Storklockan göts i Lübeck 1593 för S:t Laurentii
kyrka i Ronneby (numera Heliga
Kors kyrka). Sommaren 1726 göts den om i Ronneby och ännu en gång i Stockholm
1882. Mellanklockan från 1675 har gjutits om tre gånger, senast 1820, medan lillklockan är orörd sedan den hängdes
upp i tornets klockstol år 1667.

Det äldsta belägget för förekomsten av en orgel i kyrkan är en protokollsnotering
från Ronneby rådhusrätt år 1636. Orgeln stod på en läktare i Norra korsarmen
och kan ha varit i bruk till 1843, då ett nytt instrument med 20 stämmor, byggt av P. Jönsson i Hjortsberga och med fasad av arkitekten C. G. Blom-Carlsson
placerades på den nuvarande läktaren. Med bibehållande av fasaden ersattes
Jönssons orgel 1893 med en lika stor s.k. romantisk orgel från Åkerman & Lund i Stockholm. 1937 utökades orgelhuset och fasaden för att få plats med ett nytt verk från Mårtenssons orgelfabrik i Lund med 38 stämmor. Detta byggdes om 1969 och vidgades till 47 stämmor. Orgeln byggs
åter om av samma firma och står med sina 50 stämmor färdig våren 2010.

TILLBAKA

LÄS MER

Bredåkra kyrka

BEGRAVNINGSKYRKAN OCH KYRKOGÅRDEN

Markområdet till Ronneby församlings nya stora kyrkogård överläts år 1858 av kyrkorådets ordförande, baron Casper Wrede, till församlingen. Tre år senare togs begravningsplatsen i bruk och samtidigt började planeringen för att bygga en kyrka där. Ritningar till en stor pseudoromansk stenkyrka av J. F. Abom låg färdiga 1865, en kyrkobyggnadsfond grundades och en tomt avsattes inne på kyrkogården. Men under tiden fonden växte, höjdes röster för att i stället placera kyrkan som distriktskyrka i Kallinge, och snart förordades även kusten vid Saxemara som en lämpligare lokalisering än Bredåkra.

Diskussionerna, som utvecklade sig till en bitter strid, kom att pågå i sjuttio år innan man insåg att byggnadsfonden nu faktiskt skulle räcka till en kyrka på vardera stället! Därför invigde Ronneby församling 1939 de tre nya distriktskyrkorna Kallinge, Saxemara och Bredåkra, och då äntligen kunde kyrkklockornas klang ledsaga begravningarna på Bredåkra. Den nya kyrkan blev mycket mindre än den först planerade och byggdes utanför kyrkogården. Den ursprungligen avsatta kyrktornten togs i anspråk för begravning först på 1920-talet.

BYGGNADEN

Bredåkra kyrka har i det yttre mycket gemensamt med sin jämngamla systerkyrka i Saxemara, men måtten är väsentligt större tilltagna. Den består av långhus utan markerat kor, västtorn och vidbyggd sakristia i norr, allt murat i tegel på granitsockel och med vitkalkad slätputs. På de ganska branta taken lig- ger tegelpannor. Tornets avslutning med ett vanligt sadeltak visar på arkitektens inspiration av moderkyrkan i Ronneby, liksom ljudluckornas placering i nischer på tornfasaden och, antagligen, den åt norr utbyggda sakristian.

KYRKORUMMET

Kyrkan är byggd som begravningskyrka vid den stora kyrkogården men har också en funktion som distriktskyrka för den kringliggande trakten. Kyrkorummet är en rymlig, hög sal täckt med ribbvalv av tegel. Även här gör sig Ronnebykyrkans inflytande påmint: liksom där är ett av valven utformat som ett senmedeltida stjärnvalv, här placerat över koret, de övriga är kryssvalv av äldre typ. Valvtrycket mot murarna tas upp av fyra väggpilastrar, ett slags invändiga strävpelare, kraftiga nog att rymma smala rundbågiga genomgångar. Kyrkans inredning i mörkbetsad ek har ritats av arkitekt Kockum, och den tunnformiga dopfunten i granit är utformad av skulptören Wilhelm
Gieseke.

KYRKOGÅRDEN

Bredåkrakyrkan hör intimt samman med kyrkogård och begravningsverksamhet. Från år 1864, då all begravning på Ronneby kyrkogård upphörde, till 1940 och tillkomsten av kyrkogården i Saxemara, var Bredåkra ensam begravningsplats i den stora församlingen. Den rymmer idag ungefär 9 000 gravplatser. Den äldsta delen, som togs i bruk 1861, har en areal av drygt tre hektar och är med huvudgång, korsgång och mellan- gångar en klassisk anläggning delad i tio kvarter. Planterade hängalmar och tujor - sorgträd och uppståndelseträd - och åtskilliga gravplatser, bevarade så som de ursprungligen gestaltats ger platsen ett slags reservatskaraktär som förstärks av åldriga gravmonument i högklassigt

KYRKOGÅRDS-FÖRVALTNINGEN

har sitt säte i Bredåkra. Härifrån sköts de kyrkogårdar, park- och trädgårdsanläggningar som hör till församlingens kyrkor. Söder om kyrkan grupperar sig därför kontors- och personalbyggnad, maskin- hall, garage och verkstäder. Krematoriehuset är sammanbyggt med kyrkan och det finns en inre förbindelse mellan dessa. I vinkeln mellan byggnaderna är en kransgård arrangerad.

KORTA FAKTA

Byggnadsår: 1939
Byggnadsstil: Nationalromantik
Material: Tegel, putsat
Arkitekt: Herbert Kockum
Orgel: Johannes Kunkel AB, 1981, 15 stämmor
Klockor: 2 st. 1937. Hänger i Tornet
Altartavla: Tor Hörlin 1939
Sittplatser: 150

Text: Björn O Svensson

Foto: Stefan Larsson. Exakt Media

LÄS MER

Eringsboda kyrka

FÖRSAMLINGEN

Eringsboda församling, som sedan 2006 genom sammanläggning har gått upp i Ronneby församling, utgör den norra delen av Tvings socken. Där byggdes 1738 ett kapell, motiverat av den långa, oländiga kyrkvägen på 2-3 mil ned till kyrkan i Tving. Initiativet kom från eringsbodaborna själva med den kraftfulle bonden Olof Löf i Repernåla i spetsen. Gudstjänsterna i kapellet blev Tving-prästens åliggande. Under 1800-talet ledde önskemålet om en egen präst till att en gård i Södra Eringsboda köptes in som boställe och hjälpprästen J. C. Nordström i Tving installerades där som kapellpredikant. Genom motstånd från Tving dröjde det dock till 1871, innan Eringsboda kunde bli egen annexförsamling. Först 1920 upphörde all relation med moderförsamlingen, då församlingen blev pastorat med egen kyrkoherde.

DONATIONERNAS & OFFERVILJANS KYRKA

I nuvarande Ronneby församling är Eringsboda den kyrka som i högre grad än någon annan är en produkt av sockenbornas enskilda eller kollektiva offervilja. Detta har sin orsak, dels i bygdens allmänna fattigdom, men också i folkets starka engagemang för sin kyrka och förfrigörelsekampen f!rån den oförstående och ibland fientliga moderförsamlingen. Förutom flera större penningdonationer, kyrkliga textilier, kyrksilver och malmkandelabrar har två av de tre kyrkklockorna skänkts av enskilda. Även orgeln är en donation från 1874 av riksdagsmannen Peter Gummesson på Storegården. Den om- och tillbyggdes 1947. Och de tre stora mässingskronorna skänktes år 1909 av kyrkvärden Karl August Petersson i Kolshult.

ETT STENHUS
I KÄRNFURU

Kyrkan stod färdig 1848 och var som nu en timmerbyggnad, 26,7 m lång och 13,3 m bred, väsentligt större än det kapell den ersatte. Invändigt är den en rymlig, ljus predikosal med tunnvälvt innertak och orgelläktare och med sakristia i norr. Utvändigt imiterar den, som alla empirehus i trä, en putsad stenbyggnad med sin spåntade slätpanel, sina breda pilastrar och sitt kraftiga listverk. Den skicklige arkitekten Johan Adolf Hawerrnan har med de knappa resurser som fanns skapat en välproportionerad byggnad med fina detaljer. Överintendentsämbetet godkände ytterst ogärna nya träkyrkor, men som verksam vid ämbetet kan Hawerrnan ha hjälpt till med tillståndet och kanske ansträngt sig lite extra med illusionen aven stenbyggnad.

ALTARUPPSATSEN

Kyrkan fick sin altartavla först på 1900-talet. Dessförinnan fanns över altaret ett högt korfönster. Altarprydnaden bestod enligt nyklassicistiskt mode av ett stort träkors som stod på altaret, försett med svepduk och Kristi törnekrona för att markera uppståndelsen.
I samband med en omfattande restaurering 1932, då bland annat predikstolen flyttades och kyrkan målades invändigt, beslöt man att sätta igen fönstret och anskaffa en mera traditionell altartavla. Uppdraget gick till stockholmskonstnären Ernst Söderberg, vars oljemålning med Kristi Himmelsfärd som motiv utför- des på platsen och med duken liggande på korgolvet under arbetet.

EN HATTFABRIKÖR

Vid östra väggen är ett sakristialtare anordnat framför ett fönster av färgat glas i blyinfattning. Fönstret kommer från en kyrka i West Hartlepool i England och har inte mera med Eringsboda att göra än att den prästman som skänkt det var bördig från bygden. Över altaret hänger den gamla ljuskrona i trä som redan på 1700-talet hjälpte till att lysa upp det dåvarande kapellet. Porträttet till höger över dörren föreställer hattfabrikören Carl Andersson i Karlskrona, en av Eringsbodas stora söner som till hemförsamlingen donerade såväl den största av kyrkklockorna som en penningfond vars avkastning skulle användas till "beklädnad av fattiga, flitiga skolbarn inom församlingen".

KYRKKLOCKORNA

När det första kapellet invigdes i oktober 1738 ringde man samman med "en liten klocka med silverklang" som hängts upp i ett träd. Den kom sedan att användas, hängande i trädet, i över fyrtio år, tills klockstapeln byggdes 1780 och den flyttades in där. Nu fick den sällskap av en större klocka, gjuten i Karlskrona och skänkt 1768 till Eringsboda kapell av "trogne, nitälskande bröder". Hattfabrikör Anderssons donation av den i Stockholm nygjutna storklockan kom 1880. Dessa tre hänger ännu i klockstapeln, men silverklangen från den lilla klockan hörs inte mera - ringning sker nu bara med de två större.

KORTA FAKTA

Byggnadsår: 1848
Byggnadsstil: Empire
Material: Trä, slätpanel
Arkitekt: Johan Adolf Hawerman
Orgel: Fredriksborgs orgelbyggeri, 1947 (fasad 1874) 17 stämmor
Klockor: 2 st. hänger i klockstapeln
Altartavla: Ernst Söderberg 1932
Andra konstföremål:Oljemålning av Gunnar Torhamn

Text: Björn O Svensson
Foto: Stefan Larsson. Exakt Media

LÄS MER

Kallinge kyrka

DET GAMLA BRUKSKAPELLET

i Kallinge var ett konkret exempel på hur "bruket", Kockums Jernverks AB, sörjde för allmänna angelägenheter av både världsligt och andligt slag på bruksorten. Byggnaden hade varit Kockums utställningspaviljong vid industriutställningen i Malmö 1896. Den återuppfördes i Kallinge följande år, då bolaget inrättade och upplät den för gudstjänstbruk till Ronneby församling, dit det växande brukssamhället Kallinge hörde i kyrkligt avseende. Bolaget betonade att kapellet skulle vara ett provisorium i väntan på en riktig kyrka. Efter drygt fyrtio år blev Kallinge kyrka verklighet, och kapellet fick snart en ny uppgift som fritidsgård. I sitt något förändrade skick ligger det fortfarande kvar strax nordväst om kyrkan.

FRISKT & FRIMODIGT

var arkitekt Kockums grepp på uppgiften. Han ville här utforma en kyrka som symboliserar den ort den skall tjäna: ett samhälle med industrialismen som förut- sättning och skapare, ännu ungt, växande, och fritt från tyngande traditioner. Med en hög bergknalle, öster om Ronnebyån och järnverket, som byggnadsplats, orientering i öst-västlig riktning och en östdel som verkar vara en lägre och smalare korbyggnad, tycks det kanske i förstone traditionellt nog. Men tornet har en ovanlig placering, och snart uppdagas att in- gången är i öster och leder in i en förhall med läktare, och det kor som antyddes i exteriören ligger i stället i väster. Mitt på långhusets norrsida är orgeln placerad i tornets bottenvåning.

KYRKORUMMET

Kyrkan är treskeppig och täckt med nio tegelvalv som vilar på fyra granitkolonner och på konsoler i yttermurarna, där valvtrycket på utsidan tas upp av avtrappande strävpelare på syd- och västsidan: De är inspirerade av de medeltida valven i Ronneby stadskyrka, och liksom där är ett av dem utformat som ett senmedeltida stjärnvalv (över altaret), de övriga är kryssvalv av äldre typ. På pelarnas kapitäl är symboler för de fyra evangelisterna uthuggna i relief. Predikstolen av furu och ek vilar mot golvet vid den sydvästra pelaren och har skurna och kolorerade reliefer av skulptören Axel Wallenberg som framställer Nattvarden, Get- semane, Kristus visas för folket, Korsbärandet och Kristus på korset. Stor betydelse för upplevelsen av kyrkorummets arkitektur har det starka ljus som strömmar in från korets stora fönster åt söder.

KORET & ALTARET

Koret i väster markeras i byggnaden endast genom två trappsteg och motsvarande förhöjt golv. I söder leder en trappa ned till sakristian i kyrkans suterrängvåning. Altartavlan är målad av professor Olle Hjortzberg 1939 och har Kristi förklaring som motiv. Mellan altaret och tavlan står därför i gyllne skrift på ett inramat grönt fält: HANS UTSEENDE FÖRVANDLADES INFÖR DEM: HANS ANSIKTE SKEN SÅSOM SOLEN / OCH HANS KLÄDER BLEVO VITA SÅSOM LJUSET. - / HERRE, HÄR ÄR OSS GOTT ATT VARA! / MATT. 17:2,4. Dopfunten i granit, ritad av arkitekt Kockum, har sin plats i koret.

TVÅ BISKOPAR MED LOKAL ANKNYTNING

I en mumisch framme i koret till vänster om altaret står en gipsskulptur som föreställer biskop Egino av Dalby. Denne energiske missionär, som dog år 1072, anses ha varit den som införde kristen- domen i Blekinge och har här avbildats
av stockholmsskulptören Artur Johansson, liksom Maria med JesJ.bamet på höger- sidan. Nere vid dörren på den östra väg- gen finns två reliefer i terrakotta, varav den södra visar en predikande man med än större anknytning till bygden: ärkebiskop Haquin Spegel, född i Ronneby 1645 och 1679 utsedd till stadens kyrkoherde, ett ämbete som han dock inte tillträdde utan gick vidare i karriären till biskop och sedermera ärkebiskop. Spegel var den karolinska tidens mest bemärkte svenske prästman. Reliefen har utförts av skulptören Wilhelm Gieseke.

ETT PRAKTEXEMPLAR TILL DÖRRLÅS

Man kan onekligen bli lite förvånad då man på östra porten till denna unga kyrka från 1939 finner ett lås av ålder- domlig typ och väldiga dimensioner. Låset är verkligen från vasatid, böljan av 1600-talet, och ett .vackert exempel på den tidens estetiskt och funktionellt avancerade smideskonst. Det är dekorerat med akantusslingor och rnaskaroner. Arkitektens ide med det anakronistiska tilltaget att montera ett 300-årigt lås i den nya byggnaden har varit att understryka hur det unga järnbrukssarnhället med sin nya kyrka ändå har historiskt rotfäste i järnhanteringen och smideskonsten.

KORTA FAKTA

Byggnadsår: 1939
Byggnadsstil: Nationalromantik
Material: Tegel, putsat
Arkitekt: Herbert Kockum
Orgel: A.Mårtensson Orgelfabrik, Lund, 1939, 20 stämmor
Klockor: 2 st. 1897 /tidigare vid kapellet) och hänger i tornet
Altartavla: Olle Hjortzberg 1939
Andra konstföremålr: Madonna, gipsskulptur av Artur Johansson, Ansgar Nordens apostel. Relief av W. Giesesk. Johannes döparen med kors, friskulptur i brons på dopfuntens lock av W. Gieseke

Text: Björn O Svensson
Foto: Stefan Larsson. Exakt Media

LÄS MER

Möljeryds kyrka

SÖNDAGSKAPELLET

Från trakten av Möljeryd i Ronneby församlings nordligaste del hade den under 1800-talet allt talrikare befolkningen närmare två mil till sin kyrka som låg i staden. När församlingens skolråd på 1890-talet planerade en ny folkskola i Möljeryd gavs därför arkitekten N. O. Berlin i uppdrag att utforma den så att byggnaden vissa sön- och helgdagar kunde användas till gudstjänst. Den stod klar 1894, byggd i trä med tvådelad skol- sal och helt utan fast kyrklig inredning. Vid gudstjänstbruk öppnades den skjut- bara mellanvägg som i vardagslag delade salen, ett litet flyttbart altare med krucifix sattes fram och katedern fick tjänstgöra som predikstol. Utvändigt hade huset något mera karaktär av kyrklig byggnad genom sina parställda rundbågiga fönster och en takryttare med vindflöjel i norr.

HANS SABBAT ÄR INNE.
HÅLL UPP MED DIN ID

säger bland annat inskriptionen på kyrkans stora men enda klocka, upphängd i klockstapeln på östra delen av tomten. På initiativ av komminister Emil Norrman i Ronneby hade församlingen bekostat klockan, medan traktens församlingsbor svarat för att en klockstapel, ritad av stadsbyggmästare Carl Modigh, hade blivit byggd. Det var en stor händelse när klockklangen för första gången hör- des vid Möljeryds kapell julafton 1912. Klockan, som gjutits av Joh. A. Back- man & Co i Stockholm och vars säreget vackra klang brukar framhållas, berättas vid denna första ringning ha hörts till Hasselstad i söder och Lockansmåla i norr, en ljudradie på minst en halv mil.

Kyrkan

Byggnadens dagar som kombinerad skola och kapell var slut i och med att en ny folkskola togs i bruk i Möljeryd 1925. Efter ritningar av Carl Modigh omgestaltades den därför till "riktig" kyrka 1928. Utvändigt innebar ombyggnaden främst att det omvänt brutna taket ersattes med ett normalt sadeltak och att vissa fönster sattes igen. Invändigt tillkom en fast kyrklig inredning. I norr markerades kordelen med att golvet höjdes ett par trappsteg, ett fast altare, altarring och altartavla tillkom, liksom fast bänkinred- ning i fyra kvarter och predikstol vid västra väggen. I stället för orgelläktare, som höjden i rummet inte tillåter, byggdes ett podium i den södra delen med barriär för orgeln. Snickerierna har en närmast klassicistisk, enkel karaktär.

KRISTI HIMMELSFÄRD

är ett inte ovanligt motiv för altartavlorna i våra kyrkor. Här i Möljeryd var det den från Torhamn i östra Blekinge bördige konstnären Gunnar Torhamn som 1928 målade altartavlan på detta ämne i samband med husets förvandling till kyrka. Av den mörka färgskalan och en viss osäkerhet i figurteckningen framgår att det är en ung Torhamn som utfört arbetet. 1956 återvände konstnären till Möljeryds kyrka, där han direkt på väggen kompletterade altarmålningen med det röda draperi, krönt av Guds lamm, som nu omger tavlan.

EN KÄLLA
SKALL UPPRINNA

I HERRENS HELGEDOM. * ATT MÄNSKORS BARN MÅ FINNA. * DET NYA LIVETS LÄKEDOM.
Så står det på den kalkformade dopfunten av ek. Cuppan har Bedehemsstjärna, Kristi monogram och Heliga andes duva i relief, och på foten är svartmålade ringkors. Möljeryds kyrkliga ungdomskrets skänkte dopfunten till kyrkan julen 1944. Den är tillverkad i Lund efter kyrkoherde Arendhs ritningar, och ungdomskretsens offervillighet vid tillfället omfattade även dopfat och dopskål i silver.

LJUSKRONA

tillhör de inventarier som anskaffades vid 1928 års ombyggnad. De är tillverkade i mässing av Karlskrona lampfabrik detta år och av moderniserad 1600-talstyp. Samtidigt köptes från samma fabrik 10 st. ljusplåtar och 4 st. ljusstakar, också av mässing. Ljusredskapen är nästan de enda inventarier I Möljeryds kyrka som Ronneby församling köpt in. Kyrkklockan, nattvardskärlen samt den 1956 anskaffade orgeln hör också dit, men gåvorna från Ungdomskretsen, syföreningen och enskilda har varit många och innefattar bland annat hela beståndet av kyrkliga textilier.

KORTA FAKTA

Byggnadsår: 1894/1928
Material: Trä, utv. träpanel, en period putsat, nu träpanel
Arkitekt: N. O. Berlin / Carl Modig
Orgel: A. Mårtenssons Orgekfabrik AB, Lund 1956, 10 stämmor
Klocka: 1 st. 1937. Hänger i Tornet
Altartavla: Gunnar Torhamn 1928
Andra konstföremål: Krucifix i trä inköpt i Oberammergau 1928
Sittplatser: 170

Text: Björn O Svensson
Foto: Stefan Larsson. Exakt Media

LÄS MER

Öljehults kyrka

KAPELLET BLEV KYRKA

På den här platsen i skogstrakten Öljehult av Hoby socken fanns sedan 1754 ett träkapell, där hobyprästen höll gudstjänst tre, senare tolv, gånger om året. Med den kraftiga befolkningsökningen under 1800-talets början blev kapellet för litet, och 1840 revs det för att återuppbyggas i förstorad version. Det hade haft sexkantig form; nu tillfogades två parallella väggar så att rummet blev åttakantigt och nio meter längre, i söder byggdes en sakristia och i norr vapenhus med klocktorn. Överintendentsämbetet i Stockholm hade en del att erinra mot ritningsförslaget, men talmannen i riksdagens bondestånd, Jon Jonsson i Skörje, som tillhörde församlingen, genomdrev det. 1859 blev kapellet kyrka då Öljehult blev egen församling.

KYRKORUMMET

Kyrkans ovanliga planform ger ett påfallande rymligt kyrkorum. Många fönster, lågt placerade och höga, gör att man upplever rymd och ljus trots den måttliga inre höjden i kyrkan. Ibland har rummet till formen liknats vid ett skepp, och det har någon gång antytts att denna likhet skulle varit åsyftad. Men det var nog snarare utsikten att lättare kunna återanvända byggnadsdelar från det sexkantiga kapellet som gav byggnaden dess form. Det avsmalnande koret har koravsats i form aven cirkelbåge och de främre bänkarna är elegant anpassade till detta. Kyrkans tillkomst mitt under empiren gör det naturligt att Karl Johans-tidens formspråk både ut- och invändigt präglar byggnaden.

JESUS LÄRER
I TEMPLET

Den ståtliga altaranordningen är inte ursprunglig. Över altaret har predikstolen först haft sin plats (med uppgång från sakristian) och en eventuell äldre altarprydnad måste alltså ha varit mycket mindre än den nuvarande. Altartavlan ”Jesus lärer i templet” är målad i Dusseldorf av den berömde blekingesonen Bengt Nordenberg år 1884 på beställning av församlingen och efter insamling från över 300 givare. Inramningen med dess tempelfronton och toscanska kolonner, utförd i marmorerat trä, har tillkommit samma år tillsammans med andra inre restaureringsarbeten: nytt innertak, flyttad predikstol med mera.

KYRKANS ORGLAR

Att bygga och inreda kyrkan och att lite senare genomföra den utvändiga reveteringen hade varit en ekonomisk prestation av församlingen, som länge tyngde ekonomin, och i samband med visitation 1879 påpekades att "kyrkans torftiga inre bär vittne om församlingens stora fattigdom". Bland annat saknades ännu en orgel till hjälp vid psalmsången. År 1883 kunde man efter insamling beställa den första orgeln av byggmästare Modig i Västra Ryd. Den placerades på den redan befintliga läktaren och fick göra tjänst till 1922, då församlingen utnyttjade den tyska valutans nödläge och fördelaktigt inköpte en orgel med åtta stämmor från firman Walcker i Ludwigsburg. Även det nuvarande instrumentet är tyskt, tillverkat av Werner Bosch i Kasse11959.

EN FÖRSAMLINGSPRÄST

Komminister Thure Magnus Brorströms porträtt hänger i kyrkan tillsammans med andra tavlor. Han var den församlingspräst som tjänstgjorde längsta tiden i Öljehult, åren 1874 - 1890. "Varhelst Brorström kom gjorde han sig brett gällande med sin rödkindade germanska typ, sin ståtliga kroppsliga eloquentia, sin tvärsäkra frimo- dighet samt en praktisk lagfarenhet som var för hans villkor betydande. Med sina församlingsbor levde han i bästa samförstånd och var av dem verkligen avhållen. Om hans predikningar säges, att de voro goda till innehållet, men utförandet var ej så tilltalande som man kunnat vänta." Brorström var den tredje i raden av präster under de drygt hundra år (1860 - 1962) som Öljehult var annex till Bräkne-Hoby och hade egen själasörjare.

KYRKOTAGNINGS-
PALLEN - I DAG EN SÄLLSYNTHET

En ceremoni som under 1900-talet för- svunnit ur Svenska kyrkans gudstjänstliv är kyrktagningen, som bygger på före- ställningen att en barnsängskvinna efter sin nedkomst är oren och genom en särskild akt nere vid kyrkans dörr måste återinföras i församlingen. Vid en av de nedersta bänkarna i Öljehults kyrka finns ännu kvar en kyrkotagningspall, så praktiskt anordnad, att den inskjuten är gömd under bänken men med ett handgrepp kan dras ut över mittgången. Den användes när en mor efter sitt barns födelse gjorde sitt första kyrkobesök och därvid tackade Gud. Det skedde alltså vid ingången, där prästen mötte, och under hans ledning.

KORTA FAKTA

Byggnadsår: 1840 (invigd 1842)
Byggnadsstil: Emopire
Material: Trä, reveterat
Arkitekt: Möjligen byggmästare Sven Nilsson, Säljeryd
Orgel: Werner Bosh, Kassel 1959
Klockor: 2 st. 1914. Hänger i Tornet
Altartavla: Bengt Nordenberg 1884
Sittplatser: 370

Text: Björn O Svensson
Foto: Stefan Larsson. Exakt Media

LÄS MER

Saxemara kyrka

KRISTUS KALLAR LÄRJUNGARNA VID GENNESARTETS SJÖ

I vägkorset mitt i Saxemara by, i ett läge så självklart att det verkar präglat av seklers tradition, ligger kyrkan. Ett par stenkast söder om kyrkogården glittrar Östersjön i form av Saxemaraviken. Här vid skärningen av kommunikationsvägar till lands och vatten tycker man sig förstå hur kustsocknens kyrkby vuxit upp kring den medeltida, vita kyrkan, vars torn varit ett landmärke för den sjöfarande. Men så är det inte alls. Saxemara har alltid tillhört Ronneby vidsträckta församling, bestående av staden och socknen, och varit en liten by av några gårdar och en fiskarbebyggelse i den så kallade Ronneby vara (vara = marginalområde, ut- mark). Egen socken eller församling har

det aldrig varit, och det dröjde faktiskt nära fyra decennier in på 1900-talet innan en kyrka restes här - detta i samband med att Ronneby församling byggde och invigde tre nya distriktskyrkor år 1939 (Kallinge, Bredåkra och Saxernara), för övrigt en insats som är och torde förbli unik i landet.
I Varan levde man på småskaligt jord- bruk, fiske, stenhuggeri, båtbyggeri och annat hantverk, innan bygden blev utpendlingsort till arbetsplatser, främst i det närbelägna Ronneby. Bygdens maritima prägel är påtaglig och kustkulturen betonas också på flera sätt i kyrkan.

KYRKAN BYGDEN & FÖRSAMLINGEN

Häpna tittar två sillfiskare och en dikes- grävande bonde upp från sin vardagsgärning. Genom fiskeläget, på vägen från bryggan och båtarna, kommer Frälsaren vandrande. Men inte utspelar sig scenen vid Gennesarets sjö utan vid den blekingska kusten, och Jesusgestalten blir till en symbolisk ställföreträdare för den nya kyrkan, vars ljus skall sprida sig över bygden. Den vackra altartavlan väcker alltid besökares intresse, kanske för att den utöver sina konstnärliga förtjänster
så tydligt anknyter till platsen. Den målades av professor Olle Hjortzberg 1938.

VAD MENADE ARKITEKTEN

Kyrkans långhus domineras invändigt av den ovanliga takkonstruktionen med en brunbetsad öppen takstol och krumvuxna dekorativa strävor. Utformningen har satts i samband med det återkommande maritima temat i kyrkans interiör och förmodats vilja erinra om skeppsbyggeri och dess metoder. Men kanske är det i stället arkitekt Kockums inspiration av moder- kyrkan i Ronneby som väglett honom att i stiliserad form återskapa en sådan synlig takkonstruktion som antas ha funnits i Ronneby kyrka innan gotiska tegelvalv slogs där på 1300-talet. Det lilla kyrko- rummets klassiska tudelning i långhus och ett lägre och smalare kor, skiljda aven enkel triumfbåge och två trappsteg, har möjligen haft samma inspirationskälla.

KYRKAN VID HAVET

Ännu på 1930-talet när kyrkan byggdes var denna trakt och dess befolkning i hög grad vänd mot havet. Stor del av dem som kom att fylla kyrkbänkarna hade sin dagliga gärning som fiskare, inom lotsverket, vid tullens kustbevakning, som båtbyggare eller som stuveriarbetare vid Ronneby hamn. Det är därför ingen tillfällighet att arkitekt Kockum, som även ritat inredningen, här och var smugit in dekorationsmotiv från en maritim motivkrets, som de ankare som kröner ljuskronorna och trossen runt dopfunten, eller att det vackra barkskeppet Ester seglar över kyrkgången - ett sjömansarbete tillverkat och skänkt till Saxemara kyrka 1943.

DOPFUNTEN

Också i den tunga dopfunten i granit understryks sambandet mellan kyrkan och den bygd den skall tjäna. Att hugga sten gav från slutet av 1800-talet arbete och förtjänstmöjligheter åt en stor del av Varans obesuttna befolkning och även bönderna engagerades med stentransporterna ned till utskeppningsbryggorna. Yrkesskickligheten blev småningom stor. Denna dopfunt med rund cuppa och profilerad fot har tillverkats av Fondelis stenhuggeri i Bräkne-Hoby 1937 efter Kockums ritningar. Den har inskriptionen JESU, I DIN VÅRD VI GE VARA BARN, VÅRT GL!DJEÄMNE PS 181. V. 3.

KORTA FAKTA

Byggnadsår: 1939
Byggnadsstil: Nationalromantik
Material: Tegel, putsat
Arkitekt: Herbert Kockum
Orgel: A. Mårtenssons Orgelfabrik AB, Lund, 1947. 14 stämmor
Klockor: 2 st. Hänger i Tornet
Altartavla: Olle Hjortzberg, 1938
Andra konstföremål: Krucifix, träskuptur av Wilhelm Gieseke 1952
Sittplatser: 120

Text: Björn O Svensson
Foto: Stefan Larsson. Exakt Media

LÄS MER

Backaryds kyrka

HELIGA TREFALDIGHETS KAPELL

Modellen i norra korsarmen visar kyrkans föregångare, det kapell som byggdes 1630 i Ronneby församlings "norra fjärding" och som 1640, efter bifall av Christian IV, av biskop Winstrup invigdes som socken- kyrka i den nya Backaryd annexförsamling under Ronneby. När kyrkoherden i Ronneby, Knut Hahn, blivit biskop i Lund gjorde han 1682 Backaryd till eget pastorat med sin svåger Nils Cornerus som kyrkoherde, dock sannolikt utan kungligt beslut. Den försummelsen torde prosten Henschen ha utnyttjat när han 1771 lyckades återansluta Backaryd som annex till Ronneby fram till sin egen död 1796. Den parentesen hade det goda med sig att byggandet av den nya kyrka kom igång, som invigdes 1799. Den gamla revs och såldes till egendomen Carlstorp vid Ronneby, där den blev mangårdsbyggnad och senare kontorsbyggnad till hälsobrunnen.

HÖGTID OCH HÖGTIDLIGHETER

är kyrkorummet och de många, höga fönstren släpper in mycket ljus. Höjden och de imponerande toscanska träkolonnerna ger karaktär åt det egentligen strama och enkla gustavianska rummet. Mittskeppets tak höjer sig genom ett rikt listverk över de smala sidoskeppens platta tak utanför kolonnerna. Kyrkan är symmetriskt byggd med sina två korta korsarmar mitt på långhuset. Var och en av dessa har haft läktare som nu är rivna. Kvar är däremot orgelläktaren i väster, byggd när kyrkan fick sin första orgel 1839. Där står den nuvarande orgeln, kyrkans fjärde, byggd av Hammarberg i Göteborg 1988. Fasaden tillhör det när- mast föregående instrumentet från 1903.

ALTARANORDNINGEN

Trots sin korsform är kyrkan till typen närmast en salkyrka, där koret är markerat i rummet bara genom sitt upphöjda golv. Altaranordningen består av altare och altarring av trä med svarvade balusterdockor samt den färgstarka altartavlan med klassicistisk inramning av pilastrar och överstycke i trä. Själva tavlan är målad av arkitekten Ludvig Frid 1887 som en kopia aven mera berömd målning, Kristus Consolator, av professor C. Bloch. Dessförinnan har, enligt den gustavianska tidens mode, ett stort enkelt träkors över altaret utgjort altarprydnad. I koret har dopfunten sin plats. Den är kyrkans äldsta inventarium, huggen i röd kalksten, troligen under 1200-talet, och kommer sannolikt från Ronneby kyrka.

KYRKOSKEPPET

Kyrkobesökarens blickar dras nog gärna till det i sitt slag magnifika kyrkskepp som hänger över södra korsarmsgången. Backaryd, som ligger två mil från kusten, är ingen sjöfararbygd, och ett votivskepp är därför inte riktigt vad man väntar sig här. Men fartyget är en bestyckad örlogsman, ingen handelsskuta, och då stämmer det bättre: indelningsverkets båtsmän fanns på sina rotar över hela Blekinge, alltså även i Backaryd. En målad inskription i skeppsbottnen lyder: "FRUCKTA GUD OCK ÄRA KONUNGEN ADAM JOH: BÄCK FÖRÄRT DÄTTA SKEPP REDLIGHETEN TILL BACKRYD KIÖRKA 1748". Skeppet är äldre än kyrkan och har tillhört den gamla kyrkans prydnader.

GAMLA ALTARTAVLAN

När denna gamla altarprydnad, som nu hänger i norra korsarmen, beskrevs i Sveriges kyrkor 1932, utgjordes den av "en uppsats av trä, skulpterad, målad och förgylld. I mitten ett krucifix, omgivet aven ängel och Moses; det hela krönt av tvenne änglar och Karl XII:s namnchiffer, allt skuret i trä." Idag tittar vi förgäves efter krucifixet - det har tagits ur sitt sammanhang och blivit upp- satt separat i sakristian! Tavlan har tillverkats 1713 på pastor Samuel Comerus' tid upplyser inskriptionen. Vem bildhuggar- en var vet vi inte, men att han har utfört ett mycket skickligt och elegant arbete är inte att ta miste på.

SAKRISTIAN

tillhör inte den ursprungliga kyrkobyggnaden utan tillbyggdes (i tegel) bakom altarväggen på östra gaveln år 1886 och ersatte då den gamla sakristia som funnits under norra korsarmens läktare. På den frilagda, röda timmerväggen, tidigare kyrkans yttervägg, hänger den gamla altartavlans krucifix över ett enkelt sakristiaItare. Rummet domineras annars av två stora 1600-talsporträtt i olja av biskop Knut Hahn och hans hustru, som ursprungligen haft sin plats över makarnas gravställe i Ronneby kyrkas kor. Att de senare flyttats hit hänger samman med Knut Hahns insats att som biskop i Lund skilja Backaryd från moderförsamlingen Ronneby.

KORTA FAKTA

Byggnadsår: 1799
Byggnadsstil: Nyklassism, gustaviansk
Material: Trä, ytv. revertering 1833
Arkitekt: Eramus Henschen
Orgel: Olof Hammerberg, Göteborg 1988, 18 stämmor
Klockor:2 st. 1839 och 1928, hänger i klockstapeln
Altartavla: Ludvig Frid 1887 efter C. Bloch
Märkligare inventarier: 2 st. ljuskronor av mässing, båda 1757. Kristalljuskrona 1808. Sockenbudskalk 1659
Sittplatser: 370

Text: Björn O Svensson
Foto: Stefan Larsson. Exakt Media

LÄS MER

Sölvesborg

En allmän beskrivning av Sölvesborg

Historia

Texten är hämtad från Wikipedia

Historia

Staden Sölvesborg har medeltida anor, men platsen har enligt fynd varit bebodd sedan bronsåldern.

Bilden tagen av Henrik Sendelbach

Staden har vuxit upp i skydd av Sölvesborgs slott, den stora medeltida riksborg som ännu kvarstår som ruin strax utanför det medeltida stadsområdet. Sölvesborg har en vacker och välbevarad stadskärna med gammal bebyggelse. S:t Nicolai kyrka är den enda kvarvarande medeltida byggnaden. S:t Nicolai kyrkas äldsta delar började byggas runt 1300. Utanför kyrktornet och innan i tornrummet är uppställt två runstenar vilka tillhör de äldsta i Sverige, från ca 500-talet e.Kr.

Det skriftliga källmaterialet börjar med borgens omnämnande år 1343. Först år 1418 omtalas Sölvesborgs kyrka men kyrkan kan byggnadshistoriskt dateras tillbaka till slutet av 1200-talet.

År 1405 omtalas ett lokalt helgon, S:t Enevald. Utanför staden fanns också S:t Enevalds källa. Se vidare i Fotevikens databas nedan.

Under en stor del av sena medeltiden och fram till mitten på 1600-talet, var Sölvesborg administrativt centrum i den östra delen av Danmark, som Sölvesborgs län. Staden förlorade dock sina rättigheter till förmån för andra städer västerut - byggandet av Kristianstad krävde att Sölvesborg gav upp sina rättigheter. Därefter kom staden att hamna i skymundan och fick inte stapelstadsrättigheter igen förrän 1820.

Fortfarande återspeglar en stor del av centrala staden den medeltida stadsplanen.

Staden fick ett uppsving vid mitten av 1800-talet som centrum i ett distrikt med brännvinsbrännerier. Även annan industri fanns under perioder i staden, bland annat Sölvesborgs Glasbruk och ett varv. Dessa industrier fanns kvar fram till början av 1980-talet. I samband med Varvsdöden i Sverige, lades varvet ned och Sölsvesborgs Glasbruk stängde slutligen portarna 1982. Idag finns inget kvar av glasbrukets område, men varvsområdet utgör ett industriområde.

LÄS MER

Sevärdheter

Sevärdheter från Sölvesborg kommer att visas här


Kontakt

Adress:
Blekinge Gille Svergie
c/o Philipson
Åkerbyvägen 88, 15 tr
183 35  TÄBY

Telefon:
08 - 758 15 32

Mobil:
070 - 148 57 16

E-post:
stockholm@blekinge-gille